November
Wednesday 6 February 2008 photo 1/1
|
Stora delar av Europa hade drabbats av en fruktansvärd snöstorm och i ett tvåmotorigt passagerarplan i München satt ett av Europas bästa och populäraste klubblag i fotboll – och både spelare och ledare var oroliga. Piloten hade redan avbrutit två försök att lyfta ur snöyran, men att ge upp och övernatta på ett tyskt hotell var inget alternativ; det engelska fotbollsförbundet krävde att alla lag efter internationellt spel var tillbaka på brittisk mark senast 24 timmar före nästa seriematch och för United väntade ett viktigt möte med serieledande Wolverhampton på lördag. Så piloten tog fart igen, en tredje gång, längst ner på den snöblöta startbanan. Stora snöflingor fyllde luften utanför de små flygplansfönstren och hjulen plöjde nästan två decimeter djupt snöslask när motorerna gavs full kraft. – Nu dör vi, sa anfallaren John Berry nervöst från sin plats. Irländske landslagsforwarden Billy Whelan satt alldeles intill och konstaterade kort: – Om det blir så är jag redo ... Real Madrid regerade i Fotbollseuropa men 1958 skulle bli Man Uniteds år. Legendariske managern Matt Busby byggde ett storlag som ännu bara hade en snittålder på 24 år. I stort sett samma unga lag blev engelska ligamästare redan två år tidigare och kallades sedan dess ”Busby Babes”. I offensiven fanns supertalanger som bland andra Duncan Edwards (debut i United som 16-åring och landslagsman tre år senare) och Bobby Charlton (etablerad i mästarlaget som 19-åring). Kunde gått hela vägen På onsdagskvällen den 5 februari blev laget klart för ännu en plats i Europacupens semifinaler – med minsta möjliga marginal. I ett vinterkallt Belgrad hade United på en frostfrusen plan med fläckar av snö spelat bort Röda Stjärnan med sammanlagt 5–4, efter en dramatisk match som slutade oavgjort (3–3). Det fanns en känsla i England att United nu skulle ha möjlighet att gå hela vägen – och överta tronen efter Real Madrid. I sista ligamötet före avresan till Belgrad hade United spelat vad som ansågs vara klubbens bästa match någonsin, i en segermatch mot Arsenal inför 63 000 åskådare på Highbury i London. Efter att ha firat segern mot Röda Stjärnan klev hela Uniteds spelartrupp, en stor grupp journalister och flera speciellt inbjudna gäster ombord på det chartrade planet. Alla ville hem fort... Planet hade en planerad landningstid i Manchester klockan sex på kvällen, så nu väntade en lång flygning. På Riem-flygplatsen i München fanns ett planerat stopp för tankning. När planet landat kunde passagerarna få den planerade pausen. Efter 45 minuter på tysk mark satt alla passagerarna i sina flygplansstolar igen. Klockan tjugo minuter över tre lokal tid fick piloterna starttillstånd från flygledartornet. Resan hem var en rutinflygning för alla ombord och det var lika surrigt som vanligt i passagerarkabinen. Men mer än halvvägs på startbanan avbröts starten plötsligt, sedan en av piloterna i sista stund upptäckt ett oregelbundet ljud i ena motorn. Planet bromsade in snabbt och tornet kontaktades. Efter en kort ordväxling med flygledaren beslutades om ett nytt försök, så planet rullade tillbaka till början av startbanan. Lämnade planet Fem minuter efter det första försöket gav piloterna åter full gas och fick upp farten – men avbröt på nytt. Så ännu en gång stod planet still halvvägs ut på startrakan. Den ena motorn bekymrade fortfarande piloterna. Den här gången ombads passagerarna lämna planet och återvända till terminalen. Under tiden diskuterade piloterna det märkliga motorljudet med den ansvarige chefsteknikern. Någon teknisk genomgång av den orytmiska motorn ansågs inte nödvändig. Så 20 minuter senare satt passagerarna på nytt i kabinen, efter ett något dämpat återbesök i terminalen. Den glada stämningen var borta. Det fanns gott om utrymme ombord och flera spelare som satt i den främre halvan av kabinen valde nu att sätta sig längre bak. – Jag gillar inte den här platsen, den känns inte säker, sa 22-årige mittfältaren David Pegg och bytte stol. Flygplanshjulen plöjde genom det djupa snöslasket i hög fart och det skakade i planet. Slog in i ett tvåvåningshus – Nu dör vi, sa anfallaren Johnny Berry. Billy Whelan svarade att han var redo. Manchester Uniteds charterplan fick aldrig tillräckligt med luft under vingarna och for med full kraft genom ett högt staket och korsade en väg. Inne i kabinen svartnade allt och det slog gnistor. När planet slog in i ett obebott tvåvåningshus slets stjärtpartiet och ena vingen av och började brinna. Främre delen av planet fortsatte framåt. Cockpiten träffade ett stort träd och kastade långsidan av flygplanskroppen mot ett garage där en parkerad lastbil exploderade. Efter ett ögonblick av total tystnad utbröt kaos, i sällskap av eld och svart rök. Först långt senare skulle de överlevande förstå att 21 personer redan var döda. Anfallsstjärnan Bobby Charlton hittades av målvakten Harry Gregg, som klättrat ut ur vraket och upptäckt Charlton liggande livlös på marken i snön. Han trodde att Charlton var död och hade släpat hans kropp till en säkrare plats på tryggt avstånd från det brinnande planet. Gregg räddade flera liv, bland annat en treårig flicka och hennes svårt skadade mor. – Kom tillbaka hit, era jävlar. Det finns folk här! hade han skrikit till andra överlevande som flydde av rädsla för en explosion. Bland de döda som hittades fanns bland andra Billy Whelan, som ”var redo” att dö, och David Pegg, som i sista stund bytt plats i planet. Managern Matt Busby sågs vandra omkring med bröstsmärtor vid vraket och hans tillstånd försämrades senare allvarligt. Han svävade mellan liv och död under lång tid, och präster gav honom sista smörjelsen vid två tillfällen. I allra sämst skick var supertalangen Duncan Edwards. Han avled 15 dagar senare i sviterna av sina skador. Han blev det åttonde offret i spelartruppen, bara 21 år gammal.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Sat 2 Feb 2008 21:29
Okej. City-fansen har en sång om detta, fast då skrattar dom åt dom!
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ekans/159396714/
Visa toppen
Show footer