Vi har bråkar mycket nu i flera år, du och jag.

Och jag vet med säkerhet att det sitter kvar som barn.

För jag känner mig så sviken,

så bortglömd och hatad, för åren gjorde att hela familjen blev skadad.

När jag ser dig ledsen, när du gråter, svider det.

Och tro mig när jag säger att jag facktiskt lider av det.

För även om vi haft det knas så vill jag se dig glad och jag önskar jag kunde komma fram till dig när jag är svag.

Men det kommer aldrig ske, för jag har svårt att prata.

Så snälla acceptera att så kommer det alltid vara.

Det finns så många saker som du sårat mig med,

speciellt de gånger då du inte fanns när jag led.

Jag har alltid kännt mig överflödig för att ingen hade tid.

Jag grät ögonen ur mig, men ingen fanns bredvid.

Det fanns så mycket saker, men det skulle ta en evighet.

Ett beats från flera år, jag undrar det.

Efter morfars död blev jag så rädd, jag var förstörd,

för att orden "att inte leva" blev en stark innebörd.

Det var chockerande, jag har aldrig känt en saknad,

och jag minns alla nätter där jag svettades och skakade.

Och jag ville att nu skulle säga att det var ett skämt,

att han hade kommit hem, att han hade återvänt.

Men jag väntade förgäves, han kom aldrig ändå.

Det var bara att acceptera fastän sorgen var svår.

Jag blir rädd utav tänken, tänk när det sker igen.

Det som gör mig mest rädd, att det kan komma obestämt.

När du berättade för mig, du vet om sjukhuset,

så fick jag en känsla jag aldrig kännt förr i livet.

För, jag fick kalla kårar efter det jag hade hört.

Jag fick upp mina ögon, vet att livet är skört.

Därför vill jag säga nu, förlåt för allt som jag sagt som sårat dig.

Jag vill tro att du innerst inne facktiskt älskar mig, mamma.

Vi har haft det väldigt svårt och vi har det än idag, men jag orkar inte längre så nu har jag ett förslag.

Kan du försöka bättra dig, så bättrar jag mig.

Det kan jag lova dig på hedersord, för jag vill att du ska stanna som mig egna mor.

Att vi inte håller sams sårar mig mer än nått annat.

För jag vill ha dig här, fan jag saknar mig mamma.

Vi har sårat, vi har tjafsat, vi har klandrat varandra.

Och jag önskar att vi kunnat haft det som alla andra.

Men det förflutna kommer ändå aldrig gå att ändra på,

för varje gång jag tänker på det faller jag ut i gråt.

Fundera på hur situationen kunde gå så snett och att treva vidare nu efteråt var inte lätt.

Så, kan vi inte hålla sams det bästa som vi kan tills vi når till andra människor.

Kalla det relation för jag älskar dig mamma,

mer än vad du tror.

Annons

The photo has no tags

March 2012