Thursday 20 November 2008 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Jag har gått igenom något av det svåraste en människa kan uppleva.
Det har varit en fruktansvärd tid, vissa dagar har man varit så slut så man har knappt orkat lyfta på ögonlocken. Såren är långt ifrån läkta, och kommer kanske heller aldrig att läka helt.. Men nu när den värsta stormen är så gott som över kan man blicka tillbaka och se hur allt gick. Alla människor som säger till dig en vanlig tisdag eftermiddag när allt är som valigt, "-Jag kommer alltid finnas där för dig, det vet du va?" Man ser nu hur just dom människorna man hade räknat med, aldrig fanns där. Vilket känns väldigt hårt. Varje dag går man och tror att man har så många att luta sig mot om något skulle hända.. men i grund och botten är det bara ett fåtal som stannar och hjälper dig upp ur ditt fall.. Människorna som stannade hos mig vet det med sig, och till er kommer jag alltid stå i skulld. Men ni, som alltid lovade mig ert stöd, och sen när det kom till kritan istället tog ett steg tillbaka. Jag rycker på axlarna och hoppas att ni förstår att er kommer jag aldrig mer lägga energi på.. För är det inte därför man har sina vänner? Som en försäkring om någon skulle gå sönder...
Det har varit en fruktansvärd tid, vissa dagar har man varit så slut så man har knappt orkat lyfta på ögonlocken. Såren är långt ifrån läkta, och kommer kanske heller aldrig att läka helt.. Men nu när den värsta stormen är så gott som över kan man blicka tillbaka och se hur allt gick. Alla människor som säger till dig en vanlig tisdag eftermiddag när allt är som valigt, "-Jag kommer alltid finnas där för dig, det vet du va?" Man ser nu hur just dom människorna man hade räknat med, aldrig fanns där. Vilket känns väldigt hårt. Varje dag går man och tror att man har så många att luta sig mot om något skulle hända.. men i grund och botten är det bara ett fåtal som stannar och hjälper dig upp ur ditt fall.. Människorna som stannade hos mig vet det med sig, och till er kommer jag alltid stå i skulld. Men ni, som alltid lovade mig ert stöd, och sen när det kom till kritan istället tog ett steg tillbaka. Jag rycker på axlarna och hoppas att ni förstår att er kommer jag aldrig mer lägga energi på.. För är det inte därför man har sina vänner? Som en försäkring om någon skulle gå sönder...
Comment the photo


6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/eliines/296860502/