November
Thursday 4 November 2010 photo 1/1
|
livet
Jag har insett en sak, många i våran åldern har väldigt mycket oklart för sig. Man strävar hela tiden för att hitta nya vägar, försöka lära känna sig själv och försöka förstå vad som egentligen är meningen med livet. Det kommer dagar då inte allt är så självklart, man vet inte vad man vill. Man vet inte vad som gör att man orkar gå upp på morgonen, ena dagen är inte den andra lik. Eller så är de det som är problemet, man hittar ingen egen balans. När man sedan som alla andra personer gör misstag vet man inte vad man ska göra, vem eller vilka man ska vända sig till. För alla gör vi fel, vi är ju trots allt bara människor. Jag har även insett en till sak, att igenom hela mitt liv är det en speciell sak som alltid hjälpt mig. Det är mina kompisar och min familj. När jag vart längst nere på botten så har de fått mig att orka tillbaka upp till toppen igen. Hur töntigt det än låter, så har jag i hela mitt liv fått allt mitt stöd därifrån. Det är en sak jag vet att jag är bra på, jag vet att jag kan och jag vet att de aldrig skulle svika mig. Jag tror det är viktigt att ha en sådan passion för något för att orka med allting. För livet är inte lätt, men om allting hade vart lätt. Hur kul hade det då varit?
Dagar som denna, när man bara är själv och låter tankarna flyga iväg inser man så mycket mer. Jag vet seriöst inte hur många gånger jag vart så nära att bara lägga av med allting. Men alla gånger har det varit någonting som fått mig att vilja ha tillbaka det, den känslan att veta att de finns där. Både när allt är åt helvete och när allt är som bäst, så ser jag alla dessa minnen med famlij och kompisar och vad jag åstakommit tillsammans med dem. Att vara sig själv och tro på det att ha den känslan går inte att beskriva. En av de bästa känslorna enligt mig är när man står där själv och veta att mina kompisar finns där för en. Jag kan aldrig tacka mina föräldrar nog för allt de gett mig, och ger mig. Jag tycker faktiskt synd om alla er där ute som inte har något ni brinner för, något som gör vardagen lite lättare varje dag.
Dagar som denna, när man bara är själv och låter tankarna flyga iväg inser man så mycket mer. Jag vet seriöst inte hur många gånger jag vart så nära att bara lägga av med allting. Men alla gånger har det varit någonting som fått mig att vilja ha tillbaka det, den känslan att veta att de finns där. Både när allt är åt helvete och när allt är som bäst, så ser jag alla dessa minnen med famlij och kompisar och vad jag åstakommit tillsammans med dem. Att vara sig själv och tro på det att ha den känslan går inte att beskriva. En av de bästa känslorna enligt mig är när man står där själv och veta att mina kompisar finns där för en. Jag kan aldrig tacka mina föräldrar nog för allt de gett mig, och ger mig. Jag tycker faktiskt synd om alla er där ute som inte har något ni brinner för, något som gör vardagen lite lättare varje dag.
Visa toppen
Show footer