Han drog ett djupt andetag. "Vi ska flytta, bella."Jag drog också ett djupt andetag. Det var ett rimligt alternativ. Men jag måste bara ändå fråga. "Varför nu? Ett år till så..." "Det är dags, Bella. Hur länge skulle vi kunna stanna i Forks? Carlise ser knappt ut som 30, och påstår sig vara 33 nu. Vi måste hur som helst börja om på nytt snart." Hans svar gjorde mig förbryllad. Jag trodde att själva poängen med att flytta var att lämna hans familj i fred. Varför skulle vi behöva flytta, om de ändå skulle ge sig av. jag såg på hnm och försökte förstå vad han menade. Hans blick var kall. Och med en våg illamående insåg jag att jag hade missförstått hnm. "när du säger vi..." viskade jag. "Så menar jag min familj och jag." varje ord utalades klart och tydligt. Jag skakade mekaniskt på huvudet och försökte få ordning på mina tankar. Edward väntade tålmodigt, trots att det dröjde flera minuter innan jag kunde tala. "okej" sa jag. "jag följer med er" "jag är inte bra för dig bella" "var inte löjlig" jag ville låta arg, men lät bara vädjande. "du är det bästa i mitt liv" "min värld är inte för dig" sa han bistert. "vad som hände med jasper. det var ingenting, edward. INGENTING!" "du har helt rätt" instämde han. "Det var bara vad man kunnat vänta sig" "du lovade! I phoenix lovade du att stanna..." "så länge det var bäst för dig", avbröt han. "Nej! det handlar om min själ, eller hur?" skrek jag ursinnigt. Orden exploderade ur mig - men ändå lät det på något sätt som jag fortfarande vädjade. "Carlisle berättade om det där men jag bryr mig inte, edward. jag bryr mig inte! du kan ta min själ. jag vill inte ha den utan dig - den är redan din!" Han drog ännu ett djupt andetag och stirrade ner i marken. Det ryckte lite i hans mungipor och när han slutligen kollade upp var hans ögon annorlunda, hårdare - som om det flytade guldet frusit till is. "Jag vill inte att du ska följa med mig, Bella" han talade långsamt och någgrant, och hans kalla ögon såg oavbrutet på mig medans jag faktiskt insåg vad han sa. det blev tyst en stund medan jag upprepade orden i huvudet några gånger, försökte urskilja deras riktiga betydelse. "Du...vill...inte.. ha mig med?" Jag provade orden, förbryllad av hur de lät i den ordningen. "Nej." Jag stirrade oförstående in i hans ögon och han mötte min blick utan att be om ursäkt. hans ögon var som topaser - hårda, klara och väldigt djupa.det kändes som om jag kunde se in i dem, mil efter mil, men ingenstans i dessa bottenlösa djup hittade jag någonting som bestred hans ord. " det förändrar ju saker och ting" jag häpnade över hur lugn och resonlig jag lät. Jag insåg inte vad han sa till mig, det var helt enkelt inte rimligt. Han vände blicken mot träden. "Jag kommer naturligtvis alltid att älska dig på sätt och vis. men jag är... trött på att låtsas vara något jag inte är. Jag är inte mänsklig." Han vände sig mot mig igen, och hans släta, kalla, perfekta ansikte var inte mänskligt. "jag har låtit det här pågå aldeles förlänge, och det är jag ledsen för" "var inte det." Min röst var bara en viskning nu. Instinkten började tränga igenom, sippra likt frätande syra genom mina ådror." "gör inte såhär" Han tidttade bara på mig, och jag såg i hans ögon att min vädjan kom aldeles för sent. Han hade redan gjort det. " du är inte bra för mig bella" han väntade på tidigare arument, så jag inte kunde protestera. jag visste så väl att jag inte var bra nog för hnm. Jag öppnade munnen för att säga något men ångrade mig. Han väntade tålmodigt och känslokallt. Jag försökte igen. "Om... det värkligen är vad du vill" Han nickde en gång. Min kropp kändes som bedövad. Jag kände absolut ingenting nedan för halsen. "jag skulle vilja be om en tjänst, om det inte är för mkt begärt." sa han. Jag undrade vad han såg i mitt ansikte, för någonting regestrerade i hans. Men jag innan jag hann identifiera det var han lika uttrycklös som tidigare."Vad som helst", lovade jag, och min röst var vara en aning starkare. "Gör inget ansvarslöst eller dumt", sa han, och lät inte längre lika resarverad. "förstår du vad jag menar?" Jag nickade hjälplöst. Han ögon frös och avståndet ökade igen. "Jag tänker förståstårs på Charlie. Han behöver dig. Var rädd om dig - för hans skull" Jag nickade igen. "Jag lovar" viskade jag. Och jag ska lova dig något i gengäld" sa han. "Jag lovar att det här blir sista gången du ser mig. Jag tänker inte komma tillbaka. Jag tänker inte utsätta dig för något liknande igen. Du ska få fortsätt med ditt liv utan att jag blandar mig i det. det kommer bli som om jag aldrig har existerat" Mina ben måste ha börjat skaka för träden runt omkring mig började plötsligt gunga. Jag hörde pulsen bulta onormalt fort i mina öron och hans röst lät väldigt avlägsen. Han log mjukt. "Oroa dig inte. Du är människa - ditt minne är som ett såll. Tiden läker alla sår för din sort." "och mina minnen?" frågade jag. Det lät som om något hade fastnat i halsen på mig som om jag höll på att kvävas."Tja.." han tvekade en kort stund. "Jag kommer inte att glömma. Men min sort... vi hittar lätt nya förströelser." Han log ett fridfult leende som inte nådde ögonen. sedan backade han ett steg. "Det var nog allt. Vi ska inte besvära dig igen." Pluralformen fångade min uppmärksamhet. Det förvånade mig - jag trodde att jag inte kunde uppfatta någonting längre. "Alice kommer inte tillbaka", insåg jag. Jag vet inte hur han hörde mig - orden bildade inga ljud - men han verkade förstå. han skakade långsamt på huvudet utan att släppa ansiktet med blicken. "Nej. Alla är redan borta. Jag stannade bara kvar för att säga adjö." "alice är borta?" Min röst var fylld av tvivel. "Hon ville säga adjö, Men jag över tygade henne om att det var bäst för dig att bryta rakt av." Jag var yr och kunde inte koncentrera mig. hans ord snurrade runt u huvudet och jag mindes vad läkaren i Phoenix sagt när han visat mig röntgenplåtarna. Som du ser har det gått rakt av, förklarade han och pekade på bilden av mitt brutna ben. Det är bra. Då kommer det att läka fortare. Jag försökte andas normalt. Jag måste koncentrera mig, hitta en väg ut ur den här mardrömmen. "Adjö,Bella." Sa Edward med samma fridfulla röst. "Vänta!" Jag fick knappt fram ordet, men jag sträckte fram händerna mot hnm och försökte tvinga mina döda ben att röra sig framåt. Jag trodde han sträckte sig mot mig också, men hans kalla händer slöts runt mina handleter och tryckte dom mot mina sidor. Han böjde sig ner och snuddade vid min panna med läpparna. Jag slöt ögonen. "Var rädd om dig." Hans andedräckt var kall mot min hud. Jag kände en lätt onaturlig bris och öppnade ögonen. Löven i en liten lönn skälvde i vinddraget efter hnm. han var borta.

elin jag blir deprimerad av det här!