januari
måndag 10 januari 2011 bild 1/2
|
Åh, jag minns det som igår fast det redan gått mer än ett år. 5 december 2009 – dagen som för alltid förändrade mitt liv. 401 dagar fyllda med korsband. Ja, utan tvekan har det inte passerat en dag sedan dess då jag inte har tänkt på korsband och mitt knä. Jag har läst allt jag kommit över kring denna skada, ställt en miljon jobbiga frågor, gråtit, tränat, gråtit igen och tränat ännu mer.
Handboll har alltid varit mitt liv och så bara på en sekund slets det jag älskade bort från mig. Jag vet, det låter sjukt men det är så jag upplevde det. Kärleken till en sport, en boll och ett lag kan vara större än ni anar och för att citera Erik Hassle: "You don’t know what you got ’til you’re missing it a lot". Innan jag skadade mig hade jag verkligen ingen aning om hur jobbig en långtidsskada kan vara…
På grund av skadan har jag blivit tvungen att ändra hela min livsstil. För tillfället försöker jag strunta i allt vad handboll heter, men det är inte det lättaste då det varit en sådan stor del av mitt liv. Det är någon slags hat-kärlek. Samtidigt som jag fortfarande är väldigt intresserad av handboll så gör den också att jag blir ledsen, känner mig värdelös och funktionellt oduglig. Jag tycker om att titta på, prata om och tänka handboll men just nu så gör det mig också bedrövad.
Något många aldrig kommer förstå är hur det känns att vara korsbandsskadad. På riktigt.
Dom kommer inte förstå hur mycket man plågar sig själv med "Tänk om". Dom kommer inte förstå hur viktigt det är med knäkontroll hur mycket jag än säger det till dom. Dom kommer inte förstå att anledningen till att jag inte är så involverad i mitt lags matcher och träningar är för att jag är för svag mentalt. Jag vet att jag borde vara med mer, men jag är för svag och för känslosam. Jag är inte redo.
Hela grejen har liksom blivit en del av livet. En jävligt jobbig del men ändå nödvändig. Korsband har liksom blivit ett intresse. Ett väldigt udda intresse.
På grund av skadan har jag blivit tvungen att ändra hela min livsstil. För tillfället försöker jag strunta i allt vad handboll heter, men det är inte det lättaste då det varit en sådan stor del av mitt liv. Det är någon slags hat-kärlek. Samtidigt som jag fortfarande är väldigt intresserad av handboll så gör den också att jag blir ledsen, känner mig värdelös och funktionellt oduglig. Jag tycker om att titta på, prata om och tänka handboll men just nu så gör det mig också bedrövad.
Hela grejen har liksom blivit en del av livet. En jävligt jobbig del men ändå nödvändig. Korsband har liksom blivit ett intresse. Ett väldigt udda intresse.
Kommentera bilden
gmn hoppas du blir bra !!!!!<3
Sånna här kommentarer blir man bara så himla glad av!
Då vill man bara kämpa mer och mer <3
Ja det var verkligen längesedan vi snackade :(
25 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/elin-ohlsson/482273217/
Visa toppen
Visa sidfoten