juni
onsdag 17 februari 2010 bild 1/1
|
Har vi olika synvinklar på livet. när jag möter nya hinder får jag ofta en konstig känsla. Mycket påminner om någon jag älskar. Som jag ofta tar förgivet, delade mycket av min tid med denna person. En person som har varit med och format den jag är idag, den person som lyckats utan att köpslå äga mitt hjärta som en vän. Orden brukar ligga och vila på min tunga men när det gäller henne verkar det inte riktigt finnas ord att beskriva. Trygghet står på skylten, spikad på en dörr inuti mitt huvud, en dörr till all vänskapskärlek jag har till dig. jag kommer inte undan, för utan dig står jag inte upp längre, för tanken utan dig gör mig svag i hela kroppen. Men just nu är jag bara otillräcklig och känner mig totalt oälskad.
Jag går ensam, det är skönt. Rensa huvudet på tanka, svara på frågorna som dyker upp inom mig. Vägen ser lång ut, tycks aldrig ta slut. Ibland blir jag så osäker på mig själv att jag skulle kunna skriva en självbiograf och kanske inte känna igen mig i den. Jag lyfter sakta huvudet och inser att jag är själv, jag kan skrika hur högt som helst utan att någon skulle höra mig. Jag skulle få utlopp för min ilska utan att någon skulle veta. Jag har inte tid för sammanbrott, stor del av mitt liv består av ångest inombords. Tror inte det tar slut egentligen, tiden gör mig så arg, så lite tid men ävne hinna allt som ska passera. Sanden rinner sakta ur glaset men hur kan vi låta sanden avgöra våra öden? Jag har alltid trott att jag var menat för något större, att jag kunde bli något bra. Men jag är nersmutsad, spottad på och äcklig. Jag vänder mig om igen för att se hur långt jag har kommit, vägen tar aldrig slut. Men det känns som om jag blir äldre för varje steg. Men jag vill vara liten, krypa i famnen på min mamma, gråta mina tårar utan att någon skulle undra. Känna värmen från någon som jag vet att den älskar mig. Ibland tittar jag på folk, fantiserar, och målar upp hur deras liv kan se ut, ibland blir jag så upptagen att jag glömmer leva mitt eget. Men får ofta en knuff i sidan och får fokusen tillbaka, för en stund. Jag har lärt mig att uppskatta småsaker, inte ta så mycket förgiver, man vet aldrig. Jag tittar upp och inser att jag alltid kommer titta på samma himmel, försöker hålla fötterna på marken och låta dom föra mig fram, steg för steg. Ibland känner jag mig ostoppbar. Jag vill ta mig ut i friheten, rymma från mitt huvud. Våga släppa ut mina vingar och flyga. Det vet jag att jag aldrig kommer kunna göra.. Utan dig.
Det är hemskt..
När man märker att man inte längre behövs,
Att man inte är tillräckligt bra,
Och att man inte längre duger.
När två ’’bästisar’’ glider isär,
När kontakten bryts trots ansträngande försök,
Det är hemskt..
allt är mitt fel, & jag är så ledsen. :(
Jag går ensam, det är skönt. Rensa huvudet på tanka, svara på frågorna som dyker upp inom mig. Vägen ser lång ut, tycks aldrig ta slut. Ibland blir jag så osäker på mig själv att jag skulle kunna skriva en självbiograf och kanske inte känna igen mig i den. Jag lyfter sakta huvudet och inser att jag är själv, jag kan skrika hur högt som helst utan att någon skulle höra mig. Jag skulle få utlopp för min ilska utan att någon skulle veta. Jag har inte tid för sammanbrott, stor del av mitt liv består av ångest inombords. Tror inte det tar slut egentligen, tiden gör mig så arg, så lite tid men ävne hinna allt som ska passera. Sanden rinner sakta ur glaset men hur kan vi låta sanden avgöra våra öden? Jag har alltid trott att jag var menat för något större, att jag kunde bli något bra. Men jag är nersmutsad, spottad på och äcklig. Jag vänder mig om igen för att se hur långt jag har kommit, vägen tar aldrig slut. Men det känns som om jag blir äldre för varje steg. Men jag vill vara liten, krypa i famnen på min mamma, gråta mina tårar utan att någon skulle undra. Känna värmen från någon som jag vet att den älskar mig. Ibland tittar jag på folk, fantiserar, och målar upp hur deras liv kan se ut, ibland blir jag så upptagen att jag glömmer leva mitt eget. Men får ofta en knuff i sidan och får fokusen tillbaka, för en stund. Jag har lärt mig att uppskatta småsaker, inte ta så mycket förgiver, man vet aldrig. Jag tittar upp och inser att jag alltid kommer titta på samma himmel, försöker hålla fötterna på marken och låta dom föra mig fram, steg för steg. Ibland känner jag mig ostoppbar. Jag vill ta mig ut i friheten, rymma från mitt huvud. Våga släppa ut mina vingar och flyga. Det vet jag att jag aldrig kommer kunna göra.. Utan dig.
När man märker att man inte längre behövs,
Att man inte är tillräckligt bra,
Och att man inte längre duger.
När två ’’bästisar’’ glider isär,
När kontakten bryts trots ansträngande försök,
allt är mitt fel, & jag är så ledsen. :(
Kommentera bilden
7 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/elinahisawesome/443563279/
Visa toppen
Visa sidfoten