hittade den hära texten i en av mina gammla dagböcker från mellan stadiet. Får ont i magen när jag tänker på hur det var förr! vill glömma. Jag vet hur det känns när mamma är nykter, när vi har världens bästa relation och för en gångs skull ska allt bli bra, men jag vet också hur det känns nästa dag när man känner alkohollukten redan i hallen, och man nästan ser på skuggan att hon inte kunde hålla sitt löfte i mer än en dag. Jag vet hur det känns att sitta hos psykologer, kuratorer, terapeuter och läkare, och jag vet hur det känns när ingen tror på en, när socialsekreteraren säger att allt skulle bli bra. Jag vet hur det känns att få drömmar krossade, för att få nytt hopp, för att bli nertryckt, trampad på och bortglömd. Jag vet hur det känns att ha sin fulla förälder på skolavslutningar och middagar och jag vet hur det känns när kompisarna tittar konstigt och frågar frågor som man aldrig någonsin vill svara på. Men jag vet också hur det känns att vara helt ensam, att inte ha någon att lita på, att inte ha någon att ringa till, att bara sitta i sängen och gråta tills man tror att man själv ska bli psykiskt sjuk, men av någon anledning kommer man upp till skolan dagen efter ändå, går på matteprovet och visar inte för någon. För att sedan komma hem och förstå varför man hade ont i magen hela dagen. Jag var inte nervös inför provet, jag har känt den magkänslan i många år.

hej. ja de har de!