January
Monday 29 November 2010 photo 1/1
|
Ramdom bild!!! Snälla läs ALLT
Det gör så ont inuti mig. Jag vill skrika men det går inte . Jag plockar fram, och jag förstår jag som väntar mig. De fula ärren, alla dumma frågor, allt snack i skolan och mamma & pappa. Vad skulle jag säga till dom? Jag kunde redan se deras tårar rinna ner för kinderna, deras högljuda skrik när de förtvivlat sjunker ihop på golvet. Hur många gånger har jag inte livat dem att aldrig göra om det och hur många gånger har jag inte gjort dem besvikna igen? Hundratals gånger! Och alla saker de anklagar en för att vara, plötsligt är man en egoist. Man tänker bara på sig själv. Förstår jag inte att varje gång de ser på Mina ärr så är det någon som har skapat den ned en rakhyvel. Varför slutar jag bara inte säger de. Gör någonting annat iatällat! Vad Om helst men inte det. ska jAg göra någonting annT, förstår de intevatt det enda jag vill är att lägga mig på golvet och dö! Man drar av skyddasylsan från rakhyveln. Känner tårarna rinne ner en efter en. Trycker rakhyveln hårt mot huden och drar sakta. Det svider, svider, svider. Jag lutar huvudet bakåt mot väggen och drar en lättnadens suck. Tårna och blodet rinner. Ritch, ritch, ritch... Man drar rakhyveln hårt, hårt, hårt och sakta, sakta, sakta mot huden. Man vet att allt det där kommer att bli ärr sedan men det spelar ingen roll smärtan i handleden får mig att stöna, men jag känner mig ändå lättad. Den fysikska smärtan är större än det psykiska. Nu har jag frid om än bara några sekunder. '' knack, knack. Vad gör du? Kom ut nu!'' åh nej! Det är mamma! Jag smyger försiktigt fram och öppnar dörren. Försöker dölja armen så gott det går.Försent.Mamma sjunker till golvet med ett förtvivlat skrik. Tårarna rinner ner för hennes kinder. Hennes tårfyllda ögon kollar på mig, fyllda av förebådelse. Jag hör ännu ett skrik, om det kommer från henne eller mig vet jag inte, men jag vet att det inte ''bara går att sluta med''! Det sitter djupare än så! Så sluta tjata. Säg inte att jag bara ska sluta för det GÅR INTE!!!
Det gör så ont inuti mig. Jag vill skrika men det går inte . Jag plockar fram, och jag förstår jag som väntar mig. De fula ärren, alla dumma frågor, allt snack i skolan och mamma & pappa. Vad skulle jag säga till dom? Jag kunde redan se deras tårar rinna ner för kinderna, deras högljuda skrik när de förtvivlat sjunker ihop på golvet. Hur många gånger har jag inte livat dem att aldrig göra om det och hur många gånger har jag inte gjort dem besvikna igen? Hundratals gånger! Och alla saker de anklagar en för att vara, plötsligt är man en egoist. Man tänker bara på sig själv. Förstår jag inte att varje gång de ser på Mina ärr så är det någon som har skapat den ned en rakhyvel. Varför slutar jag bara inte säger de. Gör någonting annat iatällat! Vad Om helst men inte det. ska jAg göra någonting annT, förstår de intevatt det enda jag vill är att lägga mig på golvet och dö! Man drar av skyddasylsan från rakhyveln. Känner tårarna rinne ner en efter en. Trycker rakhyveln hårt mot huden och drar sakta. Det svider, svider, svider. Jag lutar huvudet bakåt mot väggen och drar en lättnadens suck. Tårna och blodet rinner. Ritch, ritch, ritch... Man drar rakhyveln hårt, hårt, hårt och sakta, sakta, sakta mot huden. Man vet att allt det där kommer att bli ärr sedan men det spelar ingen roll smärtan i handleden får mig att stöna, men jag känner mig ändå lättad. Den fysikska smärtan är större än det psykiska. Nu har jag frid om än bara några sekunder. '' knack, knack. Vad gör du? Kom ut nu!'' åh nej! Det är mamma! Jag smyger försiktigt fram och öppnar dörren. Försöker dölja armen så gott det går.Försent.Mamma sjunker till golvet med ett förtvivlat skrik. Tårarna rinner ner för hennes kinder. Hennes tårfyllda ögon kollar på mig, fyllda av förebådelse. Jag hör ännu ett skrik, om det kommer från henne eller mig vet jag inte, men jag vet att det inte ''bara går att sluta med''! Det sitter djupare än så! Så sluta tjata. Säg inte att jag bara ska sluta för det GÅR INTE!!!
Comment the photo
Jag vet att du varje dag lever med helvetet som är din psykiska plåga, vilken går över till fysisk och gör den så stark att du måste ha den vassa smärtan.
Men jag vet att du kan.
Det kommer bara ta tid, och tid har du gott om.
Jag finns ALLTID för dig att ringa.
Du vet att jag hellre vill att du pratar med mig än att du mår dåligt.
Älskar dig.
Ta hand om dig.
Vi måste ses snart.
Puss<3
Men jag bryr mig precis lika mycket om dig som henne<3
Är det en dikt du hittade som du tyckte va "bra" ? <3
11 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/elinblack/478676458/
Visa toppen
Show footer