novell som jag skrev för ett tag sedan

Min morfar

(allt är sant) 

Jag suckade djupt och drog handen genom mitt blonda hår. Det hade varit en lång vecka och det kändes otroligt skönt att det var fredagens sista lektion. Jag skulle bara klara mig igenom denna lektionen så skulle jag gå en stund på stan med mina kompisar. Sedan skulle jag ta tåget till Västerås och tillbringa helgen med min pojkvän.

Jag öppnade mitt skåp. Allting var en röra som vanligt och det tog ett bra tag innan jag hittade böckerna jag behövde. En timma kvar, sedan ingen mer skola på några dagar. Den här helgen skulle jag bara vila upp mig, inget plugg. Jag suckade ännu en gång och gick bort mot lektionssalen. De andra eleverna hade kommit men läraren hade inte dykt upp riktigt än. Två av mina kompisar satt vid en bänk så jag slog mig ner bredvid dem.

Läraren kom in i klassrummet och ställde sig längst fram.

-Idag är det dags att redovisa era intervjuer, sa hon.

Intervjuer? Åh nej, det hade jag glömt bort helt. Vi skulle ju intervjua människor och redovisa det muntligt idag. Hur kunde jag glömma det?

Det hade varit så otroligt mycket att tänka på senaste tiden. I skolan byggde lärarna hela tiden på med nya uppgifter som jag inte hann med och mina tankar var på helt annat håll. Sedan i våras hade morfar varit sjuk. Han hade fått en hjärntumör. Han opererades i Uppsala och för ett tag var han bättre. Tyvärr hade han blivit sämre igen och min mamma och hennes bröder hade åkt upp dagen innan. Läkarna fruktade att han inte hade långt kvar. Min kära morfar som jag alltid varit så nära. När vi var små brukade mina systrar och tjejkusiner baka bullar med mormor medan jag var nere i källaren med morfar. Vi brukade göra smörknivar tillsammans. Han sågade ut dem och jag satt med sandpapper och slipade till kanterna.

Min morfar var en duktig konstnär. Han brukade göra vackra oljemålningar av naturen. Han hade fått inspiration till många av dem från fjällvandringar han och mormor gjort när de var yngre. Jag älskade att sitta och titta när han målade. Ofta satt jag med papper och vattenfärger bredvid och försökte måla lika fint som honom. Jag beundrade honom jättemycket och ville alltid veta vad han tyckte om mina teckningar. De flesta vuxna skulle bara ha sagt att det var jättefint, men morfar sa också vad jag kunde göra för att förbättra mina bilder. Några av mina kusiner tyckte att han var lite sträng och att han inte pratade så mycket med dem. Jag uppfattade det aldrig så. Han var en sådan person som inte pratade mer än nödvändigt men när vi satt där nere i källaren kunde han berätta sina historier om när han bodde i Danmark under andra världskriget. Jag älskade att lyssna på de spännande berättelserna.

Mina tankar hade tydligen flugit iväg igen för helt plötsligt var lektionen slut. Jag och mina kompisar packade ihop våra saker och tog pendeln in till Göteborg där vi gick runt i lite affärer och tittade. Utanför ”Topshop” ringde min mobil. I displayen såg jag att det var min mamma som ringde. Jag kände ett hugg i magen när jag svarade. Det var som att jag kände på mig redan innan vad hon ringde för att säga. Morfar hade inte klarat det. Mamma, mormor och mammas bröder hade varit i rummet när han tog sina sista andetag.

Efter det var allting som en dimma. Jag minns att mina kompisar kramade om mig en massa och sedan var jag tvungen att gå till tåget. Jag ringde min pojkvän och berättade vad som hade hänt. Jag kände mig förvånansvärt lugn. Förmodligen hade jag inte fattat vad som hänt än. Min pojkvän sa att om jag ville åka till sjukhuset så kunde han köra mig till Eskilstuna direkt när jag kom fram med tåget. Jag tvekade ett tag men bestämde mig sedan för att jag ville åka dit. Vilket jag är väldigt glad för nu i efterhand.

På stationen köpte jag en bukett vita rosor. Rosor är mina favoriter, särskilt vita och röda. På tåget hamnade jag bredvid en kille som satt och pratade med mig hela vägen. Jag tror faktiskt att jag lyckades vara ganska social och det kändes  bättre att inte sitta ensam i tre och en halv timma.

När jag kom fram till Västerås mötte min pojkvän mig på stationen och vi tog bilen direkt till Eskilstuna. Jag hade bestämt med mamma tidigare i telefon att vi skulle åka hem till mormor och hämta upp mamma där. I dörren möttes jag av en gråtande mormor. Det kändes hårt att se henne så ledsen. Hon och morfar hade inte varit ifrån varandra på hur många år som helst.

Vi bestämde att mammas äldsta bror skulle följa med till sjukhuset så jag, mamma, min pojkvän och min morbror tog bilen dit. När vi kom fram möttes vi av två sjuksköterskor som visade oss till morfars rum. Jag beundrar min pojkvän väldigt mycket för att han ville följa med in och jag är evigt tacksam för det.

När vi kom in i rummet låg morfar i en säng. De hade fixat i ordning lite med en nackkrage och i händerna som vilade mot bröstet hade han en bukett blommor. Han såg så fridfull ut, precis som om han sov. Innan när han var sjuk såg han ut att ha ont även när han sov. Nu såg det ut som all smärta och oro var borta. Han hade det bra nu. Vi satt kvar en stund och jag tog en ros ur min bukett och la på kudden bredvid hans huvud.

Efteråt ville jag inte gå in till mormor igen. Jag ville behålla den känslan av lugn och fridfullhet jag hade fått inne hos morfar. Jag gav resten av min bukett till mamma och bad henne ge den till mormor. Sedan åkte vi tillbaka till Västerås.

Jag minns min morfars sista ord till mig när han levde.