August
Friday 16 January 2009 photo 3/3
|
Sss - de finns en massa saker som jag vill berätta
för dig, och kunna prata med dig om de. Men grejen
är att jag vågar inte. För jag vet hur du kommer rea-
gera och de gör mig rädd. De borde inte vara såhär
svårt. Du är ju trots allt min syster och du betyder allt
för mig. När vi pratar om olika saker ibland så är jag
så himla nära på att berätta allt. Men jag gör de inte.
Du vet att jag är rädd för dig. Och du vet att jag tycker
att du är alldeles för överbeskyddande. Men de verkar
precis som att du inte bryr dig om att jag känner så.
Men då kan du heller inte förvänta dig att jag kommer
berätta saker för dig. De kan jag bara inte. Det som gör
mig ledsen är att mina kompisar vet mer om mig än vad
du och mamma gör. Dom känner mig på ett helt annat sätt
än vad ni gör. Och de gör det så himla mycket lättare att
berätta saker för dom. Jag gillar inte det här Sara, jag vill
verkligen att du/ni ska veta saker om mig. Men det går inte!
Du ska veta att några av sakerna jag gjort ångrar jag sååå
mycke. Någon dag hoppas jag att jag kommer kunna berätta
och att du kommer ta de på ett bra sätt. Men man ska inte
hoppas på för mycket heller. När du läst det här så kanske du
kan förstå lite mer om hur jag känner när det gäller vissa saker.
Mamma sa igår att du och Henke har alltid pratat med henne om
nästan allt. Henke pratar inte direkt om sex och sånt, men allt
annat. Du pratar om ALLT. Men jag har aldrig gjort det, och det
som gör henne ledsen är att min vänner vet mer än ni. Men när
de gäller mamma så känns det som att jag inte känner henne på
de sättet. Och det är också en sak som gör mig ledsen. Vill kunna
prata med henne som du, men de är som de är och jag vill att det
ska ändras! Men när de gäller dig så är de inte så att jag inte
känner dig så, utan att jag som sagt är rädd. Förlåt förlåt förlåt och
förlåt! Menar inte att såra er eller att få er att må dåligt över det
här. Jag mår inge bra av de, men de är bara... hm, så galet svårt
så de finns inte! Varför ska de va så här och varför kan jag inte
bara fatta att jag kan prata med er? För jag vet ju att ni finns här för
mig, vad som än händer eller vad de än är jag har att berätta. Och att
ni vill att jag ska berätta saker. Fan. Och anledningen till att jag skriver
detta är för att du/ni ska förstå. Jag blir till och med nervös så jag
skakar bara av att skriva det här. Ge mig bara lite tid så ska jag fösöka
få er att förstå allt. Men som jag känner just nu så kan jag inte och jag
varken orkar eller vågar berätta. Jag älskar er
för dig, och kunna prata med dig om de. Men grejen
är att jag vågar inte. För jag vet hur du kommer rea-
gera och de gör mig rädd. De borde inte vara såhär
svårt. Du är ju trots allt min syster och du betyder allt
för mig. När vi pratar om olika saker ibland så är jag
så himla nära på att berätta allt. Men jag gör de inte.
Du vet att jag är rädd för dig. Och du vet att jag tycker
att du är alldeles för överbeskyddande. Men de verkar
precis som att du inte bryr dig om att jag känner så.
Men då kan du heller inte förvänta dig att jag kommer
berätta saker för dig. De kan jag bara inte. Det som gör
mig ledsen är att mina kompisar vet mer om mig än vad
du och mamma gör. Dom känner mig på ett helt annat sätt
än vad ni gör. Och de gör det så himla mycket lättare att
berätta saker för dom. Jag gillar inte det här Sara, jag vill
verkligen att du/ni ska veta saker om mig. Men det går inte!
Du ska veta att några av sakerna jag gjort ångrar jag sååå
mycke. Någon dag hoppas jag att jag kommer kunna berätta
och att du kommer ta de på ett bra sätt. Men man ska inte
hoppas på för mycket heller. När du läst det här så kanske du
kan förstå lite mer om hur jag känner när det gäller vissa saker.
Mamma sa igår att du och Henke har alltid pratat med henne om
nästan allt. Henke pratar inte direkt om sex och sånt, men allt
annat. Du pratar om ALLT. Men jag har aldrig gjort det, och det
som gör henne ledsen är att min vänner vet mer än ni. Men när
de gäller mamma så känns det som att jag inte känner henne på
de sättet. Och det är också en sak som gör mig ledsen. Vill kunna
prata med henne som du, men de är som de är och jag vill att det
ska ändras! Men när de gäller dig så är de inte så att jag inte
känner dig så, utan att jag som sagt är rädd. Förlåt förlåt förlåt och
förlåt! Menar inte att såra er eller att få er att må dåligt över det
här. Jag mår inge bra av de, men de är bara... hm, så galet svårt
så de finns inte! Varför ska de va så här och varför kan jag inte
bara fatta att jag kan prata med er? För jag vet ju att ni finns här för
mig, vad som än händer eller vad de än är jag har att berätta. Och att
ni vill att jag ska berätta saker. Fan. Och anledningen till att jag skriver
detta är för att du/ni ska förstå. Jag blir till och med nervös så jag
skakar bara av att skriva det här. Ge mig bara lite tid så ska jag fösöka
få er att förstå allt. Men som jag känner just nu så kan jag inte och jag
varken orkar eller vågar berätta. Jag älskar er
Visa toppen
Show footer