Wednesday 11 August 2010 photo 1/1
|
"Titta på mig!"
Den mjuka, honungslena rösten var borta, allt som var kvar var den arga, sametslena rösten som jag bara en gång tidigare hört så jag löd.
Jag lyfte förläget min blick.
En tår hade smitit från mitt öga och snuddade min mungipa.
Jag andades genom munen, den salta smaken torkade ut hela min mun kändes det som.
Han granskade mig, trots avståndet och mörkret såg jag att hans ansikte mjuknade en aning när han såg min tår.
"Vad vill du att jag ska göra?!"
Hans röst var fortfarande hård och jag hoppade till en aning av förvåning.
"Låta mig ..."
Jag kunde inte avsluta meningen, min röst bröt sig.
Jag höll en hand för min mun och tittade ner igen.
"Jag kan inte göra det här..." Hörde jag honom säga och strax där efter hör jag fotsteg.
"Vänta!" Skriker jag.
Det var inte min röst, denna rösten var självsäker och visste vad den skulle göra men den kom från min mun.
Jag tittade upp och såg att han stog en liten bit från stigen vi precis kommit ifrån och tittar förvånat på mig med ett hårt ansikte; spända käkar, allvarliga ögon.
"Du kan inte göra så här! Fattar du inget?!"
Orden flög ur mig och förvånade inte bara mig.
"Varje gång ... Varje gång jag ser dig tappar jag andan! Varje gång du rör mig slår mitt hjära dubbla slag eller stannar helt! Tiden utan dig är så hemsk! Betyder det här inget?!"
Han öppnade munnen men hann inte säga något, jag var före.
"Jag älskar dig ju! Du får inte ta ett steg till utan att titta mig i ögen och säga att du inte känner samma sak!"
Vad säger jag?!
...
Ska jag skriva den från början?
Den mjuka, honungslena rösten var borta, allt som var kvar var den arga, sametslena rösten som jag bara en gång tidigare hört så jag löd.
Jag lyfte förläget min blick.
En tår hade smitit från mitt öga och snuddade min mungipa.
Jag andades genom munen, den salta smaken torkade ut hela min mun kändes det som.
Han granskade mig, trots avståndet och mörkret såg jag att hans ansikte mjuknade en aning när han såg min tår.
"Vad vill du att jag ska göra?!"
Hans röst var fortfarande hård och jag hoppade till en aning av förvåning.
"Låta mig ..."
Jag kunde inte avsluta meningen, min röst bröt sig.
Jag höll en hand för min mun och tittade ner igen.
"Jag kan inte göra det här..." Hörde jag honom säga och strax där efter hör jag fotsteg.
"Vänta!" Skriker jag.
Det var inte min röst, denna rösten var självsäker och visste vad den skulle göra men den kom från min mun.
Jag tittade upp och såg att han stog en liten bit från stigen vi precis kommit ifrån och tittar förvånat på mig med ett hårt ansikte; spända käkar, allvarliga ögon.
"Du kan inte göra så här! Fattar du inget?!"
Orden flög ur mig och förvånade inte bara mig.
"Varje gång ... Varje gång jag ser dig tappar jag andan! Varje gång du rör mig slår mitt hjära dubbla slag eller stannar helt! Tiden utan dig är så hemsk! Betyder det här inget?!"
Han öppnade munnen men hann inte säga något, jag var före.
"Jag älskar dig ju! Du får inte ta ett steg till utan att titta mig i ögen och säga att du inte känner samma sak!"
Vad säger jag?!
...
Ska jag skriva den från början?
Annons
Comment the photo
Anonymous
Thu 12 Aug 2010 19:29
jaa:D
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/elinlovisamaria/468752157/