Wednesday 30 November 2011 photo 1/1
|
att vara ett spädbarn verkar väldigt jobbigt. man fattar ingenting och man är helt beroende av att andra människor möter ens behov. det konstiga är att vi i vår kultursfär säger att de finaste och bästaste barnen är dom som är självständiga. alltså barn som äter på egen hand, leker själva, klär på sig själva.... det sjuka är att inga barn är sådana barn.
personligen har jag hyperaktiverat mitt anknytningssystem vilket gör att jag inte kan vara ensam mer än typ tre timmar i sträck utan att få paniiiiiiiik för jag har inte förstått konceptet med objektpermanens dvs att människor finns kvar fast dom inte är här med mig just nu. detta är naturligtvis ett jävla meck eftersom jag tidigare kunnat göra i princip allting själv och aldrig kände ett så där extremt pressande behov av sällskap. hrmmm kunde känna att jag ibland bara ville vara för mig själv och nu kan jag knappt föreställa mig den känslan. har inte känt så på flera månader (kommer det någonsin tillbaka?).
det här med att förverkliga sig själv är så jävla överskattat. jag vill ju absolut inte förverkliga mig SJÄLV, jag har ingen aning om vad "jag" som "autonom" individ skulle vara beredd att göra utan att ha eller få något stöd av andra. skit i det! det handlar ju om vad VI ska göra, alla som går med mig genom livet, alla jag mött och alla jag bär med mig, var är VI på väg? och vadå jag!!?!?!? precis som om jag skulle kunna bestämma vad jag vill utan att samtidigt vara en del av massor av små mikrokosmos, min familj, mina vänner, mitt samhälle, min värld...
Annons