när jag var liten brukade jag drömma om att jag var en prinsessa inlåst i ett högt torn, instängd av en elak häxa. & en riddare på en vit häst sklle rädda mig från det höga tornet och den elaka häxan, de gick så lång tid att jag nästan hade gett upp hoppet men där kom du, från ingenstans och räddade mig.
räddade mig från livet själv, jag levde i min egna värld där bara du och jag existerade.
Tills allt bara började falla ihop, jag såg hur bitar av himelen började falna och ramla ner mot mig, du var långt borta, där borta blandträden, du vände dig om och såg på mig. du sa något men jag hörde inte vad du sa, du var för långt bort..
Jag riktade min blick upp mot skyn igen, det såg ut som den fina blåa färgen blev blandad med svart karamellfärg, det belv en konstig kombination, de blev en ful tråkig grå/svart färg, det började bli kallt.
jag kollade ner mot dig igen, men du var borta. du var inte kvar där vid träden längre, du försvannur mitt liv. det var då jag insåg att när jag var en del av ditt liv så var allt varmt och underbart, allt var varmt och fina ljusa färger, men sedan när du inte längre fanns kvar så fick jag tyvärr lämna den här fina värld och fortsätta mitt liv i den tråkiga gråskalan till "liv" på jorden igen.
Jag vill tillbaks!
den här världen, de här livet var inte det jag vill ha!

de känns som om jag bara faller neråt hela tiden, när jag tar ett steg frammåt så slits jag med ett ryck tillbaka 2m..
när jag håller innen tårarna&gråten så kommer de floder..
när jag försöker ta mig tillbaka till mina minnen och de bra stunerna så börjar det regna och jag kommer bort mig.
De minnen som igger varmast runt hjärtat börjr sakta tyna bort långsamt ch segt, men dom är suddiga. Kan inte länga tyda dom..
Ser knappt konturerna längre..

Den här världen var tråkig och grå, den är hemsk och full av våld.
Droger och alkohol som förstör folk, regler som är sjuka och lagar som ingen vet om att dom finns.

Så därför, ska jag ligga ute på ängen när de regnar som mest, när det blixtrar och oskar som mest, då ska jag ligga där och gråta ut mina floder, och bara ta mig tillbaka till den världen som jag en gång var i..
Sen sakta börja tyna bort själv..
sådär långsamt och segt så att man bara kan se konturerna av mig, men jag är så där jobbigt suddig så man inte riktigt kan se exakt..

Sen är jag tillbaka i den värld dr jag en gång mådde så bra, men jag är ensam. du är inte kvar..
Det är rätt tomt och tyst, jag märkte aldig det när du var här med mig, för allt jag brydde mig om de var du. jag märkte aldrig att det inte fann några fåglar eller någon luft.
Det börjar bli kvavt jag får ingen luft, jag får panik, då kom jag tillbaka till ängen, jag hade fått en kallsup av mina egna tårar.
De va liksom ett tecken på att jag inte kan komma tillbaka till den jag en gång var..
Men denna gången ekade det i hela den fina ljusa världen, jag tror att det som ekade var de sista du sa som jag inte hörde, de du sa var: "jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans , jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi till slut har blivit sams. jag antar det finns nån du skulle ringa
om jag inte fanns. men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd ingen känner mig så väl som du " . . . . . .

de finns inget å säga..