Nu blir allt bara en stor röra, du är såklart med i den..
Du är med överallt nu förtiden, mina drömmar, mina tankar..
& du har mig runt ditt finger, det har du haft sen jag först hörde din röst.. Du är för mig gudomlig, men på något sätt så känner jag mig utnyttjad?

Borde jag det?
Varför känns det så i såfall?

Men hur ska du kunna svara på det, du lever det liv som du allid drömt om och jag blev kvar i det "ovetande", fast jag är vetande..

Det käns som om jag ska börja om allt på nytt fast nu, när jag redan vet allt, nästan som om jag skulle börja om från förskolan vid 17 års ålder.

Ångesten kryper ändast fram om nätterna då jag är som mest sårbar, då jag ligger ensam i min aldedes förstora säng och försöker få bort tankarna kring dig..

Det är då tårana kryper tätt inpå och gör min kudde blöt igen, det är då alla minnen & alla stunder vi haft tillsammans spelas upp på väggen framför mig. Jag ser mig själv som lycklig där på väggen, men nu i själva verket så ligger jag och blundar så hårt att det känns som om ögonen ska tryckas längre in och tårarna är för salta, det svider till för varje tår som rinner..

Jag ligger och kramar om täcket precis som om det vore du som låg där bredvid, men det är inte du, för du hade kramat om tillbaks.. (?)

Jag saknar dig ska du veta, och våra minnen kommer aldrig suddas ut och jag kommer aldrig glömma dig!!

du vet vem du är..

bra bild..sann bild..