January
Sunday 29 June 2008 photo 1/3
|
För the botten is nådd
Hur långt kan man gå?
Hur lågt kan man sjunka?
Hur kasst kan man må?
Kändes förjävligt innan men det börjar bli lite bättre nu min vän
Om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen
Det som inte dödar mig gör mig bara starkare,
Fast innan jag blir starkare så bryter de ner hela mitt immunförsvar och mitt phsyke blir helt förvirrat, helt förvängt och jag vet inte riktigt vart jag befinner mig..
Allt bara attakerar från olika håll, olika historier och olika lögner, olika personer med sina personligheter och religoner, de bär på olika hemligheter och på olika bakrunder.
Jag kan inte, det är helt omöjligt att sluta ta det, jag är fast i skiten så jag får se till att ta mig upp från den med. Har ju varit här förut men det var inte samma värld då, det var inte samma människor, allt har förändrats och allt bara smälter ihop och blir en stor smet som bara är almänt klibbig och dryg..
Jag pratar ju såklart om kärleken.. Konstig, Främmande, Klibbig, smetig, dryg gegga, som är så förvirrande&egentligen helt känslokall..
Hur kan alla vilja känna kärlek när alla sitter och är grymt medvetna om att man alltid blir sårad i slutet eller precis i början, alla vet det ju, de är ju så stort att det till och med är med i varje film som finns?!
Alltid någon som älskar någon annan, någon som är otrogen, någon som någon annan älskar dör, någon som älskar någon som är helt jävla funtad,
Jag förstår inte hur allt kan kännas som om det vore en värld fylld av fins musik och rött vin, när det är samma värld, man sitter där inne på en resturang och är helt kär upp över öronen, det riktigt lyser om en, och folk verkligen ser det, människor utanför ser att man är så kraftig förälskad i den som sitter mittimot för man kan inte sluta le, man kan stirra sig blint på den andre utan att tröttna en sekund. Man blir som galen om man inte får höra den andres andetag eller röst på högst en timme..
kärlek alltså..
Det är så sjukt..
Jag försöker få ner alla mina tankar som bara är en ren pina för mig, försöker få ner dom på papper, få dom ner skrivna, men de går inte alltid så förbaskat bra..
De blir mest långa texter som egentligen inte handlar om något eller får fram sin mening..
Men det är typ så det är, mina tankar har ingen mening egentligen, dom bara finns och är almänt förjävliga!
Det är i berusningen jag antingen är fri från dom eller då dom blir större och jag blir shitzofren utav dom. säger saker jag inte menar, gör saker jag aldrig annars hade gjort,
Jag har ju vart där förr, har klarat mig igenom skiten innan, jags er ingen annledning till att jag inte skulle klara det nu, jag vet att jag kommer att klara det. Oavsätt vad folk säger!
Jag ska ta mig dit och ni som inte känner för att bry sig kan ju alltid sitta hemma och deppa för fan!
De ordnar sig det gör det alltid för the botten is nådd älskling !
Hur långt kan man gå?
Hur lågt kan man sjunka?
Hur kasst kan man må?
Kändes förjävligt innan men det börjar bli lite bättre nu min vän
Om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen
Det som inte dödar mig gör mig bara starkare,
Fast innan jag blir starkare så bryter de ner hela mitt immunförsvar och mitt phsyke blir helt förvirrat, helt förvängt och jag vet inte riktigt vart jag befinner mig..
Allt bara attakerar från olika håll, olika historier och olika lögner, olika personer med sina personligheter och religoner, de bär på olika hemligheter och på olika bakrunder.
Jag kan inte, det är helt omöjligt att sluta ta det, jag är fast i skiten så jag får se till att ta mig upp från den med. Har ju varit här förut men det var inte samma värld då, det var inte samma människor, allt har förändrats och allt bara smälter ihop och blir en stor smet som bara är almänt klibbig och dryg..
Jag pratar ju såklart om kärleken.. Konstig, Främmande, Klibbig, smetig, dryg gegga, som är så förvirrande&egentligen helt känslokall..
Hur kan alla vilja känna kärlek när alla sitter och är grymt medvetna om att man alltid blir sårad i slutet eller precis i början, alla vet det ju, de är ju så stort att det till och med är med i varje film som finns?!
Alltid någon som älskar någon annan, någon som är otrogen, någon som någon annan älskar dör, någon som älskar någon som är helt jävla funtad,
Jag förstår inte hur allt kan kännas som om det vore en värld fylld av fins musik och rött vin, när det är samma värld, man sitter där inne på en resturang och är helt kär upp över öronen, det riktigt lyser om en, och folk verkligen ser det, människor utanför ser att man är så kraftig förälskad i den som sitter mittimot för man kan inte sluta le, man kan stirra sig blint på den andre utan att tröttna en sekund. Man blir som galen om man inte får höra den andres andetag eller röst på högst en timme..
kärlek alltså..
Det är så sjukt..
Jag försöker få ner alla mina tankar som bara är en ren pina för mig, försöker få ner dom på papper, få dom ner skrivna, men de går inte alltid så förbaskat bra..
De blir mest långa texter som egentligen inte handlar om något eller får fram sin mening..
Men det är typ så det är, mina tankar har ingen mening egentligen, dom bara finns och är almänt förjävliga!
Det är i berusningen jag antingen är fri från dom eller då dom blir större och jag blir shitzofren utav dom. säger saker jag inte menar, gör saker jag aldrig annars hade gjort,
Jag har ju vart där förr, har klarat mig igenom skiten innan, jags er ingen annledning till att jag inte skulle klara det nu, jag vet att jag kommer att klara det. Oavsätt vad folk säger!
Jag ska ta mig dit och ni som inte känner för att bry sig kan ju alltid sitta hemma och deppa för fan!
De ordnar sig det gör det alltid för the botten is nådd älskling !
Visa toppen
Show footer