January
Thursday 23 October 2008 photo 1/1
|
Just nu känns min vardag & mitt liv som en sån där opålitlig, mörk & skräckinjagande trång snår skog.
Så fort man ser sig om är det en gren full med taggar som river en i ansiktet och när man tro sig se ett ljus och följer det så inser man att det är skogen som driver med dig och har lett dig runt i cirklar.
Jag går där på min egna ner trampade stig, full med gamla löv och kvistar som en gång kanske förlängesen var levande och vackra?
Men nu är det dött och det ligger ner och jag går på dom.
Jag vet inte hur jag kom in i den här skog, jag måste ha varit alldedes för berusad och hög på livet så jag blundade för verkligheten och bara slets med när dess grenar tog fast i mig och slet mig in i dess värld.
Allt är så mörkt och tyst til skillnad från min vanliga vardag.
Det ända som hörs är vinden, och även det är lite skrämmande, vart är alla fåglar, finns det inget liv i den här skogen?
Vart är jag egentligen?
Nu tycks jag se ett ljus och det kan lika gärna vara skogen igen som driver mig till åtlöje, men jag har inget att förlora på det, jag är ju ändå fast, jag kommer ändå inte ut?
Det ser ut som ljuset är på en annan väg och att våra vägar snart ska mötas.
Jag går och går, och nu känns det som om jag går på en grusväg.
Här har det alltså varit mer folk före mig och grusat vägen, är jag på rätt väg, eller är detta en väg mot något som är värre än det jag är med om nu?
Nu börjar ljuset bli allt mer och mer tydligt, och nu kan jag se skulpturerna utav en människa.
Det är då jag förstår...
Eller är det bara en helt vanlig dröm man drömmer?
(Texten är reflekterad till mitt liv på något skumt men sant sätt (?) )
Så fort man ser sig om är det en gren full med taggar som river en i ansiktet och när man tro sig se ett ljus och följer det så inser man att det är skogen som driver med dig och har lett dig runt i cirklar.
Jag går där på min egna ner trampade stig, full med gamla löv och kvistar som en gång kanske förlängesen var levande och vackra?
Men nu är det dött och det ligger ner och jag går på dom.
Jag vet inte hur jag kom in i den här skog, jag måste ha varit alldedes för berusad och hög på livet så jag blundade för verkligheten och bara slets med när dess grenar tog fast i mig och slet mig in i dess värld.
Allt är så mörkt och tyst til skillnad från min vanliga vardag.
Det ända som hörs är vinden, och även det är lite skrämmande, vart är alla fåglar, finns det inget liv i den här skogen?
Vart är jag egentligen?
Nu tycks jag se ett ljus och det kan lika gärna vara skogen igen som driver mig till åtlöje, men jag har inget att förlora på det, jag är ju ändå fast, jag kommer ändå inte ut?
Det ser ut som ljuset är på en annan väg och att våra vägar snart ska mötas.
Jag går och går, och nu känns det som om jag går på en grusväg.
Här har det alltså varit mer folk före mig och grusat vägen, är jag på rätt väg, eller är detta en väg mot något som är värre än det jag är med om nu?
Nu börjar ljuset bli allt mer och mer tydligt, och nu kan jag se skulpturerna utav en människa.
Det är då jag förstår...
Eller är det bara en helt vanlig dröm man drömmer?
(Texten är reflekterad till mitt liv på något skumt men sant sätt (?) )
Comment the photo
14 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/elinnorstrom-w/284114756/
Visa toppen
Show footer