January
Tuesday 28 October 2008 photo 2/2
|
Det ordnar sig, det gör det alltid, men när the botten is nådd så kanske man ska resa sig upp och fortsätta i rätt riktning, man har ju liksom ingen att förlora på att våga schansa.
Men man vill ju heller inte vara den som står själv i slutändan och blir utpekad för man tabbat sig så kraftigt.
de blir rätt pinit faktiskt..
Men sen vet man ju heller inte om man nu hade vunnit den där gången man väl satsade allt och kammat hem storvinsten, de vet man ju bara om man schansat.
ett litet dilemma där ja..
Jag orkar ärligt talat inte hålla på & vela runt, jag är helt enkelt inte en sån person, utan jag vill veta vart alla står och om det är någon som misstycker om något med mig som person så snälla ta upp de med mig så kanske jag kan bättra mig.
Jag vill egentligen att all ska vara rent, rakt och löst.
jag tycker de är lättare så, inte så mycket att tänka på.
Men då hade jag fått panik och inte haft något att tänka på och hade nog gjort det surt för mig själv, antar jag..
Jag vill nog undermedvetet och innerstinne inte ha ett "perfekt" liv, vill nog ha det lite suddigt och molnigt men ändå soligt och klart (?).
Komplicerat, Jag vet, & jag försöker förstå det själv.
Jag har kommit underfund med att alla problemen vi har idag är egentligen enbart problem som vi skapar själva. Vi gör våra egna problem och sedan klagar vi.
Rätt konstigt men sant.
Fast ibland är det okej att vara deppig och bara få sina sammanbrott och bryta ut totalt!
ÅHHHH!!!!
Sömnlösa nätter, snälla ta mig här ifrån.
Allt är bara trögt och har en helt annan konstistens än vad jag är van vid. Allt känns konstigt och ovant, ensamt och vilset, mörkt och opålitligt, kallt och blåsigt. Vem släckte mitt ledljus som nyss lös mig genom den mörka natten? Vart tog ljuset och värmen vägen, någon släckte lampan och stängde av elementet. Vart tog mina tankar vägen och vem hör dom nu om inte jag? Det är obehagligt, de känns som om omvärlden inte längre finns och jag har tappat all kommunikation med alla som en gång fanns i mitt liv och gjorde min vardag till en plats att längta till varje gång man stängde ögonen för att sova. Allt är borta. Vart finns du, du som kan tända lampan och trycka på "on" knappen på elementet så de blir ljust och varmt igen, vart är du som hittat mina tankar och hört dom och förstår mig, har du svaren på mina frågor så snälla säg dom för jag vet inte längre! Jag vet inte äns vart jag är någonstans och varför jag är just här jag är nu. Snälla jag kan inte hitta dig uppenbarligen så snälla kan du komma fram och visa dig så jag ser hur du ser ut. Kanske vet jag vem du är, kanske är det fösta gången jag ser dig. Bara visa dig och säg vem du är, snälla skulle hjälpt mycket ska du veta.
Känns nästan som om jag är förälskad i kärleken som inte finns(?) eller att jag går och hoppas på något som inte finns. Man kanske ska göra något för att förtjäna den kärleken som man letar efter och kanske har jag missköt mig på något sätt så det är inte min tur än. Det kanske är en slags kö, man står på led och börjar man tröttna på att stå och börjar syselsätta sig med annat som när man står i kö i balder och tröttnar och skriver sitt mobil nummer på trä-väggarna, så åker man ut och får ställa sig längst bak igen. Bara att börja om liksom. Det kanske är så det fungerar, inte att man ger ut sitt nummer undertiden man letar efter någon att dela sitt liv med, men själva princip saken typ, Konstigt men komplicerat men typ så jag tänkte att de kan vara (?)
Jag vet inte, och jag kan nog heller inte få något svar på alla frågor, jag är förhoppningsvis inte ensam om vissa frågor, eller så är jag & då är det väl bara någonting jag får ta helt enkelt.
Men är det någon som vet svaren eller vet vem som släckte & stängde av värmen & lyset så hör av dig ..
Men man vill ju heller inte vara den som står själv i slutändan och blir utpekad för man tabbat sig så kraftigt.
de blir rätt pinit faktiskt..
Men sen vet man ju heller inte om man nu hade vunnit den där gången man väl satsade allt och kammat hem storvinsten, de vet man ju bara om man schansat.
ett litet dilemma där ja..
Jag orkar ärligt talat inte hålla på & vela runt, jag är helt enkelt inte en sån person, utan jag vill veta vart alla står och om det är någon som misstycker om något med mig som person så snälla ta upp de med mig så kanske jag kan bättra mig.
Jag vill egentligen att all ska vara rent, rakt och löst.
jag tycker de är lättare så, inte så mycket att tänka på.
Men då hade jag fått panik och inte haft något att tänka på och hade nog gjort det surt för mig själv, antar jag..
Jag vill nog undermedvetet och innerstinne inte ha ett "perfekt" liv, vill nog ha det lite suddigt och molnigt men ändå soligt och klart (?).
Komplicerat, Jag vet, & jag försöker förstå det själv.
Jag har kommit underfund med att alla problemen vi har idag är egentligen enbart problem som vi skapar själva. Vi gör våra egna problem och sedan klagar vi.
Rätt konstigt men sant.
Fast ibland är det okej att vara deppig och bara få sina sammanbrott och bryta ut totalt!
ÅHHHH!!!!
Sömnlösa nätter, snälla ta mig här ifrån.
Allt är bara trögt och har en helt annan konstistens än vad jag är van vid. Allt känns konstigt och ovant, ensamt och vilset, mörkt och opålitligt, kallt och blåsigt. Vem släckte mitt ledljus som nyss lös mig genom den mörka natten? Vart tog ljuset och värmen vägen, någon släckte lampan och stängde av elementet. Vart tog mina tankar vägen och vem hör dom nu om inte jag? Det är obehagligt, de känns som om omvärlden inte längre finns och jag har tappat all kommunikation med alla som en gång fanns i mitt liv och gjorde min vardag till en plats att längta till varje gång man stängde ögonen för att sova. Allt är borta. Vart finns du, du som kan tända lampan och trycka på "on" knappen på elementet så de blir ljust och varmt igen, vart är du som hittat mina tankar och hört dom och förstår mig, har du svaren på mina frågor så snälla säg dom för jag vet inte längre! Jag vet inte äns vart jag är någonstans och varför jag är just här jag är nu. Snälla jag kan inte hitta dig uppenbarligen så snälla kan du komma fram och visa dig så jag ser hur du ser ut. Kanske vet jag vem du är, kanske är det fösta gången jag ser dig. Bara visa dig och säg vem du är, snälla skulle hjälpt mycket ska du veta.
Känns nästan som om jag är förälskad i kärleken som inte finns(?) eller att jag går och hoppas på något som inte finns. Man kanske ska göra något för att förtjäna den kärleken som man letar efter och kanske har jag missköt mig på något sätt så det är inte min tur än. Det kanske är en slags kö, man står på led och börjar man tröttna på att stå och börjar syselsätta sig med annat som när man står i kö i balder och tröttnar och skriver sitt mobil nummer på trä-väggarna, så åker man ut och får ställa sig längst bak igen. Bara att börja om liksom. Det kanske är så det fungerar, inte att man ger ut sitt nummer undertiden man letar efter någon att dela sitt liv med, men själva princip saken typ, Konstigt men komplicerat men typ så jag tänkte att de kan vara (?)
Jag vet inte, och jag kan nog heller inte få något svar på alla frågor, jag är förhoppningsvis inte ensam om vissa frågor, eller så är jag & då är det väl bara någonting jag får ta helt enkelt.
Men är det någon som vet svaren eller vet vem som släckte & stängde av värmen & lyset så hör av dig ..
Visa toppen
Show footer