KNOCK YOU DOWN WITH MY WORDS

ibland så blir jag bara förvirrad utav dina signaler och mina känslor.

Du kom in i mitt liv och på något sätt gav jag dig nyckeln till mitt hjärta, det var säkert på fyllan för jag minns det inte. Genom hjärtat kom du upp i min tankecentral och blandade ihop mina minnen med mina känslor & tankar.
Så ingenting stämmer inte längre..
Ingenting var som det var förrut, för du är med i varje minne, känsla och tanke.
&så var det inte innan du kom in i mitt liv..

Du sitter och styr mina ben, vilken väg jag ska gå,
Du också styr mina val och hur jag ska välja mina val.
Du sitter däruppe som en kung över mig och du styr vartenda finger och muskel jag använder.
Vill jag säga ja så trycker du på nej, och tvärtom.
Så ingenting blir som jag vill..
Du har rört till det ganska rejält där uppe för jag kan inte få vissa saker att stämma överens längre som innan var uppenbart.

Jag vet inte vad jag ska tro, men jag hoppas att det är utav kärlek du gör som du gör, men du börjar sakta bevisa att jag har fel, är du inte längre kvar innanför mitt pannben och styr & ställer allting längre?

För då kanske du hade tryckt på ja-knappen direkt så slapp jag undra vad det är som är fel, vad som inte stämmer överens,
eller iaf en förklaring till allting,
varför himelen inte är blå på natten och varför jag har alla frågor?

Den enda kille jag kan lita helt säkert på det är min pappa, och han säger att man inte kan lita på killar som säger, just det, "lita på mig".
& att killar alltid förblir densamma..

Jag vill inte tro det, men jag vet inte..
Jag vet inte..
Jag harar den meningen, "jag vet inte", för då kanske man aldrig heller får reda på, just det, "varför?"
Alla dessa "varför?"..

Jag orkar inte kämpa längre, den har du inte höjt på länge, min ork..
Du har bara höjt min röst och min oro för att förlora dig.. kan du inte snälla trycka upp den spaken där innaför mitt pannben som gör att jag orkar, tryck upp den till max & sänk den på oro:n snälla..
så jag orkar fortsätta med det jag gör och kan sluta oroa mig så mycket..
Det tar så mycket på energin..

Så snälla älskling, gör mig den tjänsten..
För jag orkar inte klättra över berg höga som molnen.
Jag orkar inte simma igenom de djupaste haven.
Jag orkar inte gå de där 1000 milen.
Jag orkar inte att enbart hitta motgångar och vägskyltar på konstiga språk med konstiga krummilurer på,
För jag fattar inte och jag orkar inte..

Förlåt att jag inte besökt dig på länge, jag vet att du skulle gett mig de bästa råden, för om du bara är hälften så grym som pappa är på alla svar! Jag lovar, jag ska komma snart, & jag ska hitta den finaste blomman till dig.
Jag lovar!
& Förlåt!
_

Tack för allt, men jag tror det var bra för mig nu.
Jag orkar inte kämpa för meningslösa åsikter och försöka vinna folks förtroenden.
Jag vill inte hitta mer väg korsningar, inga mer jävla rondeller, inga mer sjukt skeva vägskyltar ändå ingen bryr sig om utan min raka väg till framtiden, där är allt bra och säkert och där kommer jag förstå allting.
Där finns inte ordet "jag vet inte".

Där finns bara Ja-knappar och där styr jag mina minnen, känslor och tankar SJÄLV TACK!

Tack och hej, jag ser ljuset där borta så jag tänker springa så det inte försvinner.

dra på trissor, vilken fin text!