Monday 26 November 2007 photo 42/67
|
Så som himlen ser ut en tisdag över skolans kommunala korridorer. Klockan fyra i oktober. Strax innan det mörknar och det luktar från bespisningen av halvhjärtad husmanskost och löven ligger klistrade mot marken. Gråvita skyar, Tandläkarväder. Nån grävmaskin som sliter upp en cykelväg vid fotbollsplan och nyponbuskar, nyponbuskar. Hela vägen nyponbuskar ser jag när jag blundar och nånstans där så blev jag den jag är nu.. Jag ser gitarren i butiken, Symbolen för att skolka, Sagan om ett uppror. Drömmen om en högre höjd. Ett sjörövarskepp som blåser rätt in i Los Angeles Och stjärnorna som glittrar Och ingen jävel når mig nånsin mera. Parkeringshus byggdes ett litet steg för människan. Ett stort steg för betongen och den rotlösa känslan. Som ännu ett hinder på vägen mot den råa romantiken och gitarren i butiken och flykten över taken. Man la klossar över ängen med små fönster och dörrar. Det var slogans överallt från alla medelbeiga firmor och en skivaffär i centrum som ett hål genom kulissen ut i verkligheten, drömmen, Ut till färgerna man bara ser på bio. Vi satte båtarna i bäcken såg dom flyta in i tunneln Kanske vidare mot Vättern och kanalen ut till Nordsjön över vågorna mot Irland ut på havet och sen blåsa iväg och aldrig komma tillbaka mer till bäcken där det började. Jag ser den gräddgula färgen. Den moderna men diskreta en helhet för det enkla. Bara fälla upp och skruva. Men ändå alltid nåt som ville jaga och förvirra. Nåt som inte var Ikea. Nåt som inte hade lösningen i kanten. Jag kan inte återvända en brottsplats måste vila. Flyktbilen är dumpad stålarna är rena. Nu bygger vi ett nytt hem startar upp och börjar om. Söndermarken jagar mig men jag är inte där.
Annons