March
Tuesday 6 May 2008 photo 2/5
|
"Jag tittade på våra fötter i gräset framför oss. Hans starka och bruna, mina späda och vita. Förändring ligger i tingens natur. Ingenting kan bestå utöver sin beskärda tid. Och jag tror att vi instinktivt vet hur lång den tiden är. Vad är det som gör att vi vet när sommaren vänder mot höst? Den nästan omärkliga förändringen av ljuset? Den knappt förnimbara antydan om kyla i luften om morgonen? Ett visst prassel i björkarnas löv? Det är så det är - plötsligt, mitt i sommarvärmen, kramar någonting åt om hjärtat. Insikten om att allt kommer att ta slut. Och det skänker en ny intensitet åt allting: färgerna, dofterna, solvärmen mot armen.
När vi satt bredvid varandra den dagen med den varma solen på ryggen var det fortfarande sommar. Ändå hade allting nyss förändrats.
Vi lade oss ner tätt intill varandra, höll varandras händer och tittade upp i den blå himlen. Han hade plockat de sista smultronen åt mig - det sötaste, övermogna - och jag kände fortfarande smaken på tungan. Då vände han sig mot mig och viskade mitt namn. Ljudet fyllde hela världen. Han lade sin hand mot min kind och hans fingrar doftade smultron. Jag drog honom till mig och höll hans ansikte i mina händer, såg honom i ögonen innan jag kysste honom på munnen.
Det kändes som om alla mina sinnen skärptes, som om mina tårar hade tvättat mig ren så jag för första gången kunde se allt som var gott. Den oändliga himlen ovanför, det glänsande gräset under oss, de mörka trädens vaktposter runt oss. Bröstet där huden fortfarande var mjölkvitt och de solbrända armarna. Fjunen på hans hals. När har knäppte upp mitt klänningsliv och lät läpparna glida över mina bröst visste jag att jag var en del av det goda. Att jag var vacker. Att jag levde. Jag visste också, och vissheten var absolut, att det inte skulle bestå."
När vi satt bredvid varandra den dagen med den varma solen på ryggen var det fortfarande sommar. Ändå hade allting nyss förändrats.
Vi lade oss ner tätt intill varandra, höll varandras händer och tittade upp i den blå himlen. Han hade plockat de sista smultronen åt mig - det sötaste, övermogna - och jag kände fortfarande smaken på tungan. Då vände han sig mot mig och viskade mitt namn. Ljudet fyllde hela världen. Han lade sin hand mot min kind och hans fingrar doftade smultron. Jag drog honom till mig och höll hans ansikte i mina händer, såg honom i ögonen innan jag kysste honom på munnen.
Det kändes som om alla mina sinnen skärptes, som om mina tårar hade tvättat mig ren så jag för första gången kunde se allt som var gott. Den oändliga himlen ovanför, det glänsande gräset under oss, de mörka trädens vaktposter runt oss. Bröstet där huden fortfarande var mjölkvitt och de solbrända armarna. Fjunen på hans hals. När har knäppte upp mitt klänningsliv och lät läpparna glida över mina bröst visste jag att jag var en del av det goda. Att jag var vacker. Att jag levde. Jag visste också, och vissheten var absolut, att det inte skulle bestå."
Visa toppen
Show footer