Monday 11 August 2008 photo 1/1
![]() ![]() |
Piet växte upp i Somalia. Vid nio års ålder sköts hans mor, far och två systrar ihjäl. En grupp män kom för att ta hand om Piet. Men istället för att bädda ner honom i en mjuk säng och trösta honom så gav de honom ett vapen och lät honom sova på ett golv. Piet lärde sig att döda oskyldiga. Han lärde sig att sluta tänka på att han fanns.
Natascha växte upp i Ryssland. Hennes mamma dog när hon var tre av en överdos, hennes pappa lever men är sällan kontaktbar på grund av alkohol och knark. När Natascha var femton år träffade hon en ung man som sa att han skulle ändra hennes liv. Tre år senare räknade Natascha till över 1000 våldtäkter. Hon fäste inte längre blicken. Hennes inre liv var över och hon var numer bara en kropp. Hon vill inte leva längre.
Michelle växte upp i USA. Hennes pappa var VD för ett stort företag och hon var hans lilla prinsessa, hon fick allt hon pekade på. Hennes mamma var designer och deras lägenhet fantastisk. När Michelle var fjorton år träffade hon på en modellscout som hon hade skrivit kontrakt med två veckor senare. Michelles kropp reste runt världen, den hyllades, prisades och behandlades dyrt. Vid sexton års ålder vägde Michelle mindre än vad hon gjort som fjortonåring. Hon hade inte längre sina vänner kvar, alla hade gått vidare i livet och levde lyckliga på high school medan Michelle bara var förbrukad. Ingen var längre intresserad av hennes kropp som numer bara var ett skelett. Hennes tankar vände sig inåt ju mer hon tänkte på framtiden som inte verkade finnas. Hon hade inte längre kvar någonting. Michelle var snart trött på livet. Det verkade inte som om det hade något mer att erbjuda. Hon vill inte vara med längre.
Sara växte upp i Sverige, i en småstad. Hennes föräldrar hade vanliga jobb, de bodde i ett vanligt radhus, hade vanliga jobb och vanlig ekonomi. Men något var fel i Saras liv. Något hon inte kunde beskriva med ord, något som bara var en femtonårings känslor. Frustrerade känslor över livet. Över det vanliga livet som inte verkade ha något att erbjuda. Hon ville inte gå i skolan i minst fyra år till, ville inte bo kvar i småstaden och adlrig få göra ett avtryck på världskartan. Utan förklarlig anledning gled Sara ner allt djupare i ett bottenlöst mörker. Hon kunde inte hantera sitt liv utan ville bara försvinna. Sara vill dö.
Fyra olika livsöden. Samma olycka. Samma utgång.
Eller är det samma olycka? Känns det likadant? Kan en modell känna samma olycka som en prostituerad? Kan en barnsoldat känna samma olycka som en helt vanlig ungdom?
Och framförallt, om känslorna som får barn att ta sina liv är desamma, kan vi acceptera det?
Natascha växte upp i Ryssland. Hennes mamma dog när hon var tre av en överdos, hennes pappa lever men är sällan kontaktbar på grund av alkohol och knark. När Natascha var femton år träffade hon en ung man som sa att han skulle ändra hennes liv. Tre år senare räknade Natascha till över 1000 våldtäkter. Hon fäste inte längre blicken. Hennes inre liv var över och hon var numer bara en kropp. Hon vill inte leva längre.
Michelle växte upp i USA. Hennes pappa var VD för ett stort företag och hon var hans lilla prinsessa, hon fick allt hon pekade på. Hennes mamma var designer och deras lägenhet fantastisk. När Michelle var fjorton år träffade hon på en modellscout som hon hade skrivit kontrakt med två veckor senare. Michelles kropp reste runt världen, den hyllades, prisades och behandlades dyrt. Vid sexton års ålder vägde Michelle mindre än vad hon gjort som fjortonåring. Hon hade inte längre sina vänner kvar, alla hade gått vidare i livet och levde lyckliga på high school medan Michelle bara var förbrukad. Ingen var längre intresserad av hennes kropp som numer bara var ett skelett. Hennes tankar vände sig inåt ju mer hon tänkte på framtiden som inte verkade finnas. Hon hade inte längre kvar någonting. Michelle var snart trött på livet. Det verkade inte som om det hade något mer att erbjuda. Hon vill inte vara med längre.
Sara växte upp i Sverige, i en småstad. Hennes föräldrar hade vanliga jobb, de bodde i ett vanligt radhus, hade vanliga jobb och vanlig ekonomi. Men något var fel i Saras liv. Något hon inte kunde beskriva med ord, något som bara var en femtonårings känslor. Frustrerade känslor över livet. Över det vanliga livet som inte verkade ha något att erbjuda. Hon ville inte gå i skolan i minst fyra år till, ville inte bo kvar i småstaden och adlrig få göra ett avtryck på världskartan. Utan förklarlig anledning gled Sara ner allt djupare i ett bottenlöst mörker. Hon kunde inte hantera sitt liv utan ville bara försvinna. Sara vill dö.
Fyra olika livsöden. Samma olycka. Samma utgång.
Eller är det samma olycka? Känns det likadant? Kan en modell känna samma olycka som en prostituerad? Kan en barnsoldat känna samma olycka som en helt vanlig ungdom?
Och framförallt, om känslorna som får barn att ta sina liv är desamma, kan vi acceptera det?
Comment the photo
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ellenlindahl/251505992/