September
Thursday 8 October 2009 photo 1/1
|
Såg nyss på tv4 Inlåst..
Mår skit dåligt efter var ändå jävlavsnitt
hatar det programmet, ändå ser jag det varje gång...
Det påminner så mycket om avd. 40
Jag minns det som om det vore igår..
Inskrivningen var hemskt, kom in i den där jävla korridoren av gammla soffor o torra växter.
Det lukta så rent o stelt... sådär otäckt instängt.
Mamma hade sagt att jag skulle få ett stort eget rum med säng o annat.... o att jag skulle få behålla mina personliga saker....
Blev inskriven och förd till mitt rum SOM VAR EN CELL
Det som fanns var en säng och en garderob, inga tavlor, inte växter INGENTING o allt i rummet var vitt....
Fönstret var igenspikat och förseddt med ett järngaller..
Mamma bärde in min väska och började packa upp mina kläder..då kommer dom in och kollar min väska, dom tar mobilen, plånboken, mitt foto på familjen som jag hade med mig, mina mp3, min tandborste, tandkräm, ALLT
det enda jag fick ha själv var mina kläder..
Första måltiden med dom andra som låg inne där var hemsk, alla andra var äldre än jag, alla tysta o alla blängde på mig.
En tjej som hette Thereze frågade mig: varför är du här?
Jag sprang där ifrån på en gång, jag skämdes för mycket.
Jag kännde direkt att jag inte hörde hemma på ett sånt här ställe, alla var helt sinnessjuk o betedde sig om psykfall!
Första dagen låg jag mest på mitt rum o grät i mammas knä..
näsduk efter näsduk förbrukades o det tog liksom alldrig slut på tårar,, minns att de kom in o kollade hur jag hade det..
Mamma sa direkt: alltså hon klarar inte av det här, jag tillåter inte att min dotter vistas i den här miljön!! vi åker hem hon och jag! Dom förklara att hon inte fick ta med mig hem..jag var tvungen att stanna. Dagen efter fick mamma skriva på ett papper om att hon inte fick vara hos mig mer än 3 timmar per dag.. jag minns hur det känndes varje gång hon var tvungen att åka hem.. hon lämnade mig i den där jävla cellen!!
Dom första nätterna sov jag inte alls,, jag bara låg o grät, helt mållös! låg o stirra upp i taket.
Tiden där gick och jag blev allt sämre...
lärde till slut känna några av dom som var där...
Thereze var en av dom.....
Natten därpå hörde jag ett högt skrik och någon som sparka o smällde i dörrar, hörde hur personalen bad den som skrek lugna sig.. till slut tystnade skriket..
Jag gick upp ur sängen och kollade vad som hände...på golvet i korridoren låg en brunhårig tjej på golvet med en spruta in i armen med någon ill-gul vätska i, hennes ögon var inåtvända och hon såg död ut! Den natten hade jag vakt hos mig hela tiden, han sa att en ny patient kommit in av vissa anledningar..och att hon va väldigt våldsam och fick lugnande i kroppen emellanåt. Hon hade rummet bredvid mig, så jag hörde precis allt, men vakten bad mig somna om han satt där hela natten vid min sida...
Veckor gick och jag blev bara sämre o sämre
Stämningen på avdelningen var nu io för sig bättre, och jag umgicks med extremt lustigt folk, som lärde mig mycket...
men bara dåliga saker... jag tog efter vad jag trodde var rätt
och hamna i skit!!! SÅKLART
Vid ett tillfälle då det var middag vägrade jag äta, alla andra åt men inte jag.. personalen tjatade på mig o gjorde mig mer o mer irriterad för varje ord dom sa, min hjärna var helt svält o kunna fan inte arbeta längre, mitt humör var nere vid fotknölarna o min stubin hade brunnit ut för länge sen..
Efter ännu mer tjat fick jag FULLSTÄNDIG PANIK!!
Tog tallriken med mat och kastade den in i väggen, tog sedan glaset och kasta på en av personalen, sprang därifrån o skrek som en galning,m en av personalen sprang efter o jag öökade farten, sprang mot mitt rum men så fäller någon mig bakifrån.
Ramlar ner på golvet med hakan först, han håller ihop mina armar bak på ryggen o sätter sitt knä på min rygg.
Helt panikslagen sparkar o spottar jag och försöker komma loss.
Men det går inte, känslan då minna jag jätte väl, helt panikslagen och det ända man vill är att fly undan allt o alla problem men någon håller fast en och man kommer bara inte ur hans grepp, han höll mig sådär i nästan en 20 minuter, till slut somna jag på golvet av total utmattning, vakna morgonen där på med en pipande droppställning bredvid mig...
MIndes ingenting av vad som hade hänt, såg mig själv i spegeln o min haka var helt blå/lila... ja mindes ingenting.
Efter många veckor kändes denna hemska avdelning som mitt hem, familjen hälsade på och det kändes konstigt att ha någon hos sig, kontakten med en annan människa skrämde mig.
Jag hade tappat allt o var slukad av mig själv..
Jag minns nätter då jag låg i min säng o jag kände hur väggarna i rummet kom mig närmare och närmare..
Rummet blev bara mindre och mindre hela tiden..
Det finns inget värre än att vara instängd.....
Har så många minnen, så mycket för hjärnan att bearbeta och förstå att, det är över emelie!
Kan drömma o känna samma känslor då jag sover...
Jag har ännu inte fattat att det är över...
går ständigt o tänker, hur fan ska jag komma ut ur ett fönster med galler på baksidan?
allt som hänt är över nu..
vissa dagar o vissa saker i vardagen får mig att minnas allt så väl...hatart! om någon undrar så skriver jag inte för att folk ska tycka synd om mig, för det är det värsta jag vet!
finns inget värre än medlidande!!
skriver för att få klart för mig själv att ... det är ok nu!
Mår skit dåligt efter var ändå jävlavsnitt
hatar det programmet, ändå ser jag det varje gång...
Det påminner så mycket om avd. 40
Jag minns det som om det vore igår..
Inskrivningen var hemskt, kom in i den där jävla korridoren av gammla soffor o torra växter.
Det lukta så rent o stelt... sådär otäckt instängt.
Mamma hade sagt att jag skulle få ett stort eget rum med säng o annat.... o att jag skulle få behålla mina personliga saker....
Blev inskriven och förd till mitt rum SOM VAR EN CELL
Det som fanns var en säng och en garderob, inga tavlor, inte växter INGENTING o allt i rummet var vitt....
Fönstret var igenspikat och förseddt med ett järngaller..
Mamma bärde in min väska och började packa upp mina kläder..då kommer dom in och kollar min väska, dom tar mobilen, plånboken, mitt foto på familjen som jag hade med mig, mina mp3, min tandborste, tandkräm, ALLT
det enda jag fick ha själv var mina kläder..
Första måltiden med dom andra som låg inne där var hemsk, alla andra var äldre än jag, alla tysta o alla blängde på mig.
En tjej som hette Thereze frågade mig: varför är du här?
Jag sprang där ifrån på en gång, jag skämdes för mycket.
Jag kännde direkt att jag inte hörde hemma på ett sånt här ställe, alla var helt sinnessjuk o betedde sig om psykfall!
Första dagen låg jag mest på mitt rum o grät i mammas knä..
näsduk efter näsduk förbrukades o det tog liksom alldrig slut på tårar,, minns att de kom in o kollade hur jag hade det..
Mamma sa direkt: alltså hon klarar inte av det här, jag tillåter inte att min dotter vistas i den här miljön!! vi åker hem hon och jag! Dom förklara att hon inte fick ta med mig hem..jag var tvungen att stanna. Dagen efter fick mamma skriva på ett papper om att hon inte fick vara hos mig mer än 3 timmar per dag.. jag minns hur det känndes varje gång hon var tvungen att åka hem.. hon lämnade mig i den där jävla cellen!!
Dom första nätterna sov jag inte alls,, jag bara låg o grät, helt mållös! låg o stirra upp i taket.
Tiden där gick och jag blev allt sämre...
lärde till slut känna några av dom som var där...
Thereze var en av dom.....
Natten därpå hörde jag ett högt skrik och någon som sparka o smällde i dörrar, hörde hur personalen bad den som skrek lugna sig.. till slut tystnade skriket..
Jag gick upp ur sängen och kollade vad som hände...på golvet i korridoren låg en brunhårig tjej på golvet med en spruta in i armen med någon ill-gul vätska i, hennes ögon var inåtvända och hon såg död ut! Den natten hade jag vakt hos mig hela tiden, han sa att en ny patient kommit in av vissa anledningar..och att hon va väldigt våldsam och fick lugnande i kroppen emellanåt. Hon hade rummet bredvid mig, så jag hörde precis allt, men vakten bad mig somna om han satt där hela natten vid min sida...
Veckor gick och jag blev bara sämre o sämre
Stämningen på avdelningen var nu io för sig bättre, och jag umgicks med extremt lustigt folk, som lärde mig mycket...
men bara dåliga saker... jag tog efter vad jag trodde var rätt
och hamna i skit!!! SÅKLART
Vid ett tillfälle då det var middag vägrade jag äta, alla andra åt men inte jag.. personalen tjatade på mig o gjorde mig mer o mer irriterad för varje ord dom sa, min hjärna var helt svält o kunna fan inte arbeta längre, mitt humör var nere vid fotknölarna o min stubin hade brunnit ut för länge sen..
Efter ännu mer tjat fick jag FULLSTÄNDIG PANIK!!
Tog tallriken med mat och kastade den in i väggen, tog sedan glaset och kasta på en av personalen, sprang därifrån o skrek som en galning,m en av personalen sprang efter o jag öökade farten, sprang mot mitt rum men så fäller någon mig bakifrån.
Ramlar ner på golvet med hakan först, han håller ihop mina armar bak på ryggen o sätter sitt knä på min rygg.
Helt panikslagen sparkar o spottar jag och försöker komma loss.
Men det går inte, känslan då minna jag jätte väl, helt panikslagen och det ända man vill är att fly undan allt o alla problem men någon håller fast en och man kommer bara inte ur hans grepp, han höll mig sådär i nästan en 20 minuter, till slut somna jag på golvet av total utmattning, vakna morgonen där på med en pipande droppställning bredvid mig...
MIndes ingenting av vad som hade hänt, såg mig själv i spegeln o min haka var helt blå/lila... ja mindes ingenting.
Efter många veckor kändes denna hemska avdelning som mitt hem, familjen hälsade på och det kändes konstigt att ha någon hos sig, kontakten med en annan människa skrämde mig.
Jag hade tappat allt o var slukad av mig själv..
Jag minns nätter då jag låg i min säng o jag kände hur väggarna i rummet kom mig närmare och närmare..
Rummet blev bara mindre och mindre hela tiden..
Det finns inget värre än att vara instängd.....
Har så många minnen, så mycket för hjärnan att bearbeta och förstå att, det är över emelie!
Kan drömma o känna samma känslor då jag sover...
Jag har ännu inte fattat att det är över...
går ständigt o tänker, hur fan ska jag komma ut ur ett fönster med galler på baksidan?
Comment the photo
dukommer alltid finnas i mitt hjärta vad du än gör!
om du vill prata finns jag!
<33
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/elly7/415589498/
Visa toppen
Show footer