vi gick igenom stan i går, vi passerade bokhandeln
jag berättade om tanten som jobbade där inne och pekade över gatan
och visade vilken våning hon bodde i,
han öppnade munnen och började slöddra om någon som bodde i adolfsberg som om det skulle vara nått slags sammanträffande,
det var då det hände kan känna igen honom på en mils avstånd
solen i hans hår och hans nacke den stickade tröjan och dom mörkblå tygskorna
där stod han som uppstonden ur en dröm jag hörde inte längre vad philip sa var upptagen i en diskution med mig själv in ut i mitt huvud jag försökte intala mig själv att nu ska jag gå förbi här som om ingenting hade hänt bara gå jag kramade om hans hand och försökte som sagt lossas som att inget hade hänt och kommentera hans slödder jag fick fram ett "jamen jamen jamen alltså" och kom på att jag hade glömt att andas benen vek sig och jag började skaka det gick som en rusning igenom hela kroppen förställ dig ett tåg som är byggt av tusen känslor som rusar igenom hela din kropp och sedan spårar ur och sedan sprängs jag drog tag i hans armar och hukade mig och sa jag kommer svimma hjälp mig han beskrev situationen som oförstårlig och stirrade tyst på mig vi landae cirka 50 meter bort på en bänk då kände jag hur jag började försvinna jag gned händerna mot varandra kramade mina egna knogar dom var iskalla och klistriga jag lutade mig framåt
och försökte intala min hjärna att sluta såg inga människor såg inte philip men jag kunde KÄNNA att han såg på mig alla såg på mig och om jag inte kom ner igen kanske han skulle gå jag kan inte leva i en mardröm resten av mitt liv..

och vad betyder det där?