Tuesday 1 May 2007 photo 7/23
![]() ![]() |
Förlåt... Sa hon. Han förstod inte. Vad hade hon nyss sagt? Det hade alltid varit dem två. Alltid! Tillsammans. Han kände henne bättre än vad någon gjorde. Han hade alltid funnits där för henne. Förlåt... Hon sa det igen. Han blev yr, snurrig. Hade hon sagt förlåt? Varför förlåt? Vad hade hon sagt innan förlåt? Han hade inte lyssnat... Fan vilken dålig människa han var! Han hade bara setat där och tittat på henne. På hennes hemskt förtrollande vackra ögon. På hennes alltid lika söta läppar. Och på hennes lockigt romantiska hår. Vad hade hon sagt?.. Förlåt... Igen. Hon gick därifrån. Satt inte bredvid honom längre. Vad hade hon sagt. Han hade hört det. Men inte uppfattat det. Jag gör slut... Han hörde orden i huvudet. Jag gör slut... Han blev lite förvirrad. Jag gör slut... Hans ögon fylldes med tårar. Han fattade nu. Han fattade vad hon hade sagt. Han förstod det inte. Var det honom det var fel på? Varför? Varför hade hon gjort det? "Jag vet inte om jag älskar dig längre" Han älskade henne mer än sitt eget liv. Utan henne, inget liv. Han tänkte det igen. Utan henne, inget liv. Vad skulle han göra nu? Han kunde inte leva utan henne. Han kunde inte andas utan henne. Hon satt i sitt rum. Hon tänkte. Hur länge hade dem varit pojkvän och flickvän? 3 år nu... 3 hela år... 13 var dem. När det blev dem två. Det pirrade inte i magen längre. Hon var nog inte kär längre. Hon kanske inte älskade honom längre. Det skulle ju vara taskigt att inte säga nåt. Hon skulle göra slut. Dem pratade samma dag. I parken, på en bänk. Förlåt... Sa hon. Han sa inget. Han hade knappt sagt nånting under hela pratstunden. Förlåt... Hon sa det igen. Han sa fortfarande inget. Hon blev lite ledsen. Hade hon sårat honom? Förlåt... Hon gick därifrån. Hon behövde tid. Tid att tänka. Tid att sörja. Det var inte dem längre... Hur skulle det bli nu? Han låg i sin säng. Han låg och tittade på kortet. Kortet han hade bredvid sängen. Det var på dem två. Dem kysstes. Han kom ihåg den stunden bättre än någon annan. Det var första gången hon sa att hon älskade honom... Han började gråta. Blundade, såg henne framför sig. Han tänkte på ett liv utan henne. Han kunde inte... Kunde inte leva så. Kunde inte andas så. Han såg en bild framför sig. Nu tänkte han bara på en sak. Livet utan henne. Det gick två dagar. Det kändes som att alla på hela skolan visste om det. Ledsen polarn. Sorry. Shit, hur är det? Stackare. Det blev bara värre. Han tänkte mer på det. Han kunde inte släppa henne ur tankarna. Han blev "sjuk". Låg hemma varje dag i en vecka. Mamma var inte hemma, inte pappa heller. Dem var på jobbet. Han visste att pappa hade ett gevär i garaget. Kunde bara inte leva så här. Kunde inte leva utan henne. Han var fast besluten. Han tog på sig kostymen. Kostymen som han hade på sig på kalaset, då dem blev ihop. Han tog med sig en stol till källaren. Han hann inte ens känna det. Det var över. Där var bilden. Bilden som han inte kunnat släppa. Bilden på ett liv helt utan honom. Utan hans existens.
Annons