Wednesday 19 December 2012 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
FRONDA-UNDERBAR
Hon var 17 år, 45 kiol lätt, skinn och ben. Men spegeln äter upp det posetiva som hon ser.
Lämna mig ifred för jag orkar inte mer, två fingrar i halsen hostar upp mina problem.
Så spottar ut skam, lever med fiende, lever med en nattsvart känsla så vidrig, men känns som döden knackar på när man är ensam.
Jag skär mig själv för att rymma ifrån den känslan.
Tänk dig en massa människor samlas runt dig, och pekar ut alla dina fel som ett mönster.
Därför stannar jag hemma, låser in mig på rummet, det känns lite tryggare-världen genom mitt fönster.
har dåligt med pengar, kan inte följa trenderna, och gör man inte det så försvinner de flesta vännerna. Sömnlös och hoppet hoppade av. Första chansen det fick så jag mår botten idag.
Du är vacker som du är, du måste vara som du var. Det är knappast fel på dig, det är fel hur världen är idag. Knyt båda nävarna och fokusera på nåt bra för innerst inne vet dom att dom har fel och du är underbar.
Har en farsa som är världens största egoist. Han blev kär i alkoholen, tar familjen sist. Jag skulle vilja säga att jag inte bryr mig ett piss.
En ensam fågel som bär på tok för stor kvist.
Våra liv kan kännas tomma och iscensatta, tänk om vi redan är döda, här istället vi straffas. Det äter upp mig inifrån självkänslan ligger i respiration så skadad och väntar.
Den positiva lilla tjejen är försvunnen. Blicken tom, kapitel 17 är ba' mörker. Varför spelar spegeln ett spel mot mig?
Varför gråter livet när döden alltid ler mot mig?
Hur ska jag bete mig i sociala sammanhang, när kroppen har panik och hjärnan vill spela på samma band?
Jag hatar att jag hatar mig, är trött på att vara trött, ensamheten förför mig varje dag jag kliver upp.
Du är vacker som du är du måste vara som du var, det är knappast fel på dig, det är fel hur världen är idag. Knyt båda nävarna och fokusera på något bra för innerst inne vet dom om att dom har fel och du är underbar.
Det känns som första dagen i skolan ja, fast varje dag. Nervositeten kidnappar min mage fram och tillbaks. Om jag kunde lita på mig själv och sluta söka svar, då kanske ni skulle se mig som någon som var lika bra.
En osynlig 17-åring vore allas dröm. Men inte på det sättet det skeppets har gått på grund.
Lår mig inte själv idag igen, låt mig inte möta mina tankar som följer mig hem.
Blickarna i korridoren år som kniv hugg i låren. Det är sånt som får mig att överväga resan till båren.
Tonåren, som skulle vara något bra. Varför flyttar dom på mig när mobbarna får vara kvar?
Men jag förstår dom, det måste vara fel. Det måste vara mitt äckliga jag som sätter mig i spel. Det finns ingenting som går upp, allting går ner . Bästa jag smyger in på rummet och skriver mitt brev.
Du är vacker som du är, du måste vara som du var. Det är knappast fel på dig, det är fel hur världen är idag. Knyt båda nävarna och fokusera på något bra för innerst inne vet dom om att dom har fel och du är underbar.
Tycker den är så sjukt bra och ser mej själv i den
Annons