Norrland är förjävla vackert och Thomas kor är söta. Hade jag kunnat sitta i hagen med dem hela dagarna hade jag nog mått bra. Åka bakpå fyrhjulingen i skogen tills armarna värker av ansträngningen att hålla sig fast är också själabefriande. Olyckligtvis krävs Thomas sällskap, ledig tid och motorfordon till båda. Men Thomas är i London, jag jobbar och har inte mer än en cykel. Missförstå mig inte, jag älskar den där cykeln, men den tar mig inte mycket längre än till byn och jag kvävs redan lite av att hälften av invånarna redan vet vem jag är. Antingen är jag "Tommys kusin" eller "den nya servitrisen på HF". Inget av det stör mig avsevärt per se, men jag har sådan ångest. Så odefinierbar, flytande ångest. Varje gång jag ska till jobbet är det som att jag ska kliva upp på scen, och sedan när jag gör det får jag en blackout och kan inte minnas någonting efteråt. Det är svårt att lära sig ett helt nytt yrke när hjärnan bara väljer att fästa sig vid att jag inte kunde höra serveringsklockan utan istället ser att mitt/mina bord blivit serverat/serverade alldeles nyligen. Jag måste ha lärt mig en miljon saker (hur man bär tallrikarna, hur jag ska regga och bonga iväg maten, i vilken ordning saker ska serveras (vatten, bröd - fråga dryck, servera dryck, förrätt, eventuell varmrättsdryck, varmrätt, fråga efterrätt, om hotellgäst berätta var kaffe finns), vilka nummer borden har, hur diskmaskinerna funkar, hur man ska duka pensionmiddagarna och skillnaden jämte á la carte m.m)... Men att hålla huvudet på skaft när en serverar fyra bord blir ändå mycket. Det är tur att jag har så pass snälla arbetskamrater. Idag ska bli en bra dag, idag ska fungera, idag ska jag bara vara trevlig och omtyckbar.

Annons

The photo has no tags

Camera iPhone 4S

Focal length 4 mm

Aperture f/2.4

Shutter 1/1100 s

ISO 50

Date

January 2016