Jag klarar inte av det här längre, jag gör verkligen inte det. Visserligen har jag, efter tre dagar av konstant depression, bedövat allt som efterliknar någon egentlig känsla. Men ändå kan jag inte vakna utan att finna mig själv tappad, både av identitet och alla faktiska glädjeämnen. Visst finns de där, men är ännu alltför avlägsna. Misstaget är uppenbart, jag placerar hela min identitet hos någon som varken vill eller kan hantera den. Det skulle vara omöjligt att hitta misstaget om det inte vore hundranittionde gången det hände. Men det förklarar inte varför det just denna gång tär på mig som kolsyra på kalksten.

Kanske för att vad du än säger redan är så genomtänkt att det inte finns något sätt för mig att överklaga det eller hitta en brist i dina argument. Men jag tror ändå att det är för att dina ord väger tyngre nu, de påverkar mig mer än jag faktiskt förstår och ännu mindre vill erkänna.

Men det som riktigt bryter ner mig till en orkeslös sönderdeppad emilia är det faktum att jag inte har en aning om vad som pågår eller om alla mina farhågor faktiskt är av en riktig anledning. Jag dör av att inte veta.

jag vet :) kan vi inte ta en fika någon dager?