October
Wednesday 29 September 2010 photo 1/1
|
Wednesday 29 September 2010 photo 1/1
|
|
Jag vill finna han som får mitt hjärta att sluta slå för en sekund när jag ser honom, som får mig att tappa andan bara genom att finnas. Jag vill känna trygghet, men samtidigt enskildhet. Vill känna att det är Vi, samtidigt som jag har frihet att leva mitt eget liv, och likaså du. Det finns en kille som fick mig att känna precis så. Han behandlade mig som en prinsessa, samtidigt som han visade mig att livet har så mycke att ge, både på gott&ont. När jag tappade fotfästet och snurrade där uppe gav han mig en snärt på näsan och tog mig tillbaka ner på jorden. När jag föll sträckte han mig sin hand och visade den mjuka sidan av livet. Tillsammans med honom kände jag mig … speciell. Har aldrig känt så förut, och bara den som känt så kan förstå vad jag menar. Dagarna sprang iväg tillsammans med honom, jag va lycklig trots allt det jobbiga jag gick igenom just den tiden i mitt liv. Jag längtade efter hans närhet, efter hans röst&skratt, efter att få ligga i hans armar. Min kropp trånar fortfarande efter hans beröring. Men det absolut bästa, den känslan ingen någonsin kan ta ifrån mig, det va när han såg in i mina ögon. Ingen behövde säga något, men båda log ett stort leende, ja han är ett under. Han är killen jag alltid drömt om, killen jag skulle kunna dela mitt liv med. Tyvär är dom dagarna över, han spottade mig i ansiktet samtidigt som han log. Han sparkade mig i magen medans jag låg. Han trampade på mig med sina skitiga skor, drog av smutsen och gick vidare som ingenting hänt. Jag är otroligt besviken, för han va verkligen inte den jag trodde. Jag litade på honom! Och ärligt talat vet jag inte riktigt vad det är som får mig att hålla fast mina känslor för honom. Jag vill gå vidare, jag vill glömma. Jag vill inte förlora kontrollen över mig själv när jag ser hans otroligt vackra och välskapta ansikte, jag vill inte gå runt och fundera på Varför.
Hade han inte bara kunnat ge mig några ärlighetens ord, förbli min vän och ge det ett värdigt slut?
Tror faktiskt inte det är någon i min närhet som förstår varför jag håller honom kvar, så mjukt bevarad i mitt hjärta. Han har gått vidare, tänker säkerligen inte ens på mig eller det vi hade. Medans jag sitter och minns varje steg och ord av första kvällen och resten av vår resa. Ser framför mig hur du gav mig syrener i Gnarp, sa att jag va otroligt vacker och frågare brorsan vart han gömt mig någonstans. Jag minns hur det brände i nacken när du såg på mig med ett leende och sa att du aldrig sett någon gå med sån värdighet som jag gjorde. Du tyckte jag va en stark tjej, du såg på mig att jag viste vad jag ville med livet, trots att vi träffats bara någon timme innan. Jag minns hur vi gick på klipporna, jag minns ljudet av havet som slog mot stenarna, minns den gamla ruttna båten som låg där som du skrattade högt åt. Minns hur vi stod ute på bryggan, hur vi gick stigen fram tillsammans. Minns hur min blick drogs till din vackra rumpa som rörde sig i takt med din kropp. Jag minns allt Tomas, önskar jag fick leva det livet jag gjorde tillsammans med dig, för du va klippan i mitt liv. Önskar du kunde känna detsamma, vilket aldrig kommer att hända. Jag saknar dig något så oerhört mycke!
Visa toppen
Show footer