Jag saknar dig något fruktansvärt mycke. Jag har inte ens kommit till det stadie där jag kan prata om dig, eller tänka på dig, utan att gråta. Varje natt då jag måste somna själv gråter jag, alla dagar jag sitter hemma slits mitt humör ner, mitt hjärta slits i tusen bitar, mina tårar bildar nog djupa märken i mitt ansikte. Förstår inte när dom ska ta slut, som det verkar nu kommer aldrig den dagen att komma. Mitt liv, det va du! Hela min dag gick ut på att skynda mig igenom allt för att äntligen få åka till dig och känna älden som brann i mig. Varje dag gick ut på att längta och sakna, men jag viste att jag snart fick träffa dig.
Fortfarande går mina dagar ut på att sakna och längta, förändringen är bara den att jag aldrig mer kommer att få stå vid din vackra kropp. Skillnaden är att kärleken som brinner så starkt för dig inte längre brinner värmande i hela kroppen. Den röjer allt i sin väg, den river allt jag byggt upp inom mig.
Jag kan inte hjälpa det, men utan dig är inget lika mycke värt längre

Annons

The photo has no tags

November 2010