Jag har vant mig vid att inte tilltala dig hjärta, jag har vant mig vid att inte prata hela dagarna i telefon med dig eller att få de underbara ord du skrev ner flera gånger om dagen på sms. Men jag har inte vant mig vid att leva utan dig. Jag har inte vant mig vid att behöva rycka upp mig själv när jag är som längst nere. Du hjälpte mig med så mycke, tror inte ens du förstår. Det finns så många olika känslor som man kan känna. Avsky eller vänskap, man kan känna ett intresse, man kan vara kär och man kan även älska. Det finns tusen andra känslor också, och min känsla för vänskap växte snabbt till något nytt. Du fick mig så nyfiken på dig, på ditt liv. Ditt leende, dina ögon, ditt blonda hår, din röst, ditt skratt, hela ditt sätt att vara på. Jag märkte snabbt att du va lite svår att komma in på, även fast du är väldigt öppen. Jag fick kämpa, jag fick slåss. Tårarna rann, både av kämparanda, av matthet, av känslan att aldrig lyckas. En dag slog jag igenom, men jag va för feg. Jag älskade dig! Men orden kom inte ut på det sättet, istället blev det ett Jag kanske kan bli kär… Du gick din väg, såg aldrig tillbaka, hörde aldrig mer av dig. Minns du ens något av det vi hade? Det gör jag! Varje dag tänker jag på dig. Jag har inbillat mig att jag gått vidare, jag har intalat mig själv att jag inte längre är kär i dig, jag ljuger så bra att jag tror mig själv. Men i själva verket är du min stora kärlek, du är han jag vill vara med!

Annons

The photo has no tags

November 2010