April
Monday 15 March 2010 photo 1/1
|
vafan har jag gjort som är så fel mot världen? jag kommer aldrig få se "min Thomas" igen. jag har aldrig kallat honom för pappa för det är han inte.. han är min thomas, mitt allt! han va den jag gick till, han va den jag blev sur på och han va den som gick ut och grillade en köttbit till mid kl 22 på kvällen när jag va hungrig. låg i min soffa med ett tjockt täcke med 101-dalmatiner på, och lyssnade på pippi.. och appråpå ingenting rann tårarna ned för ansiktet på mig när jag drog upp täcket till hakan. det slog mig att jag aldrig någonsin kommer att få träffa honom igen. jag kommer aldrig någonsin få se honom i fula hatta som är "coola". han va speciell. han va min! när ja låg där åh grina slog det mig om en ritual vi hade han och jag, den började när jag va liten.. jag va ett kolikbarn och skrek typ nätterna igenom, och han kunde bara gå in till mig och stryka mig över näsan. låter väl fånigt men han strök mig bara över ansiktet med ett finger, från panna och ner till näsan. det har han gjort varje kväll sen jag va liten.han kommer aldrig mer göra det.jag kommer aldrig mer ligga i mitt rosa rum och vänta på att han kommer in och säger godnatt. jag kommer inte bli väckt kl. 9 för att han frågar vad ja vill ha till frukost, inte bli väckt kl.10 av att han skriker kraaam innefrån sitt rum. aldrig mer dra mitt tjocka täcke över huvud och somna om. aldrig ta fram mina oöppnade strumpor med grodor på, som jag hade som ombyte där. aldrig få se dom rosa byxerna marcus sydde till mig. av helkroppsspegeln i hörnet finns bara ramen kvar. av det antika sminknbordet finns inget kvar. dörren är bara en ram och ett handtag. jag har alltid problem med att sova. i en månad nu har jag drömt mardrömmar om eld, släktingar, kompisar, död och massa skit, jag är livrädd att väcka nån när jag vaknar och skriker. min 5åriga lillasyster drömde att vårat hus brann ner.det värsta är att jag tror inte på det. det känns inte så. jag ringer hans telefon varje dag. det hörs bara brus och en demolerad röst som knastrar att han inte kan svara för tillfället. jag har inget av honom kvar. jag såg dom bära ut honom på en bår med ett vitt skynke. men det kan inte varit han. jag gick längs hela hans hage och upp i skogen för att hitta honom sitta under en gran och vänta. jag hade fel. luffare kom och tog grejer från hans hus. och hans bil, som va olåst. tåraran bara rinner, och jag brukar låtsas som att ingenting har hänt. folk blir så konstiga annars, ignorerar en. men jag kan inte ignorera det just nu. han svarar inte, jag saknar honom. när mamma sa det, på tröskels till mitt rum i halmstad bara kved jag och puttade bort henne. när vi skulle åka ringde jag honom och lämnade ett meddelande där jag kvidande bad honom att inte vara död. än så länge funkar det inte. men han svarar inte, jag ringer honom ibland fler gånger per dag. men han svarar innte än. men jag saknar honom, jag saknar våran kvällsritual. ingen annan kan, även om dom vill. det ska va thomas. min thomas. han gjorde mig till den jag är. han e min idol den som lärde mig att vara mig själv, han va högljudd, udda, med hatt och rock, översocial, flörtade med för unga tjejer, hade bockskägg och tillochmed skäggfläta ett tag. han va bara min. jag sitter med hans fula gamla mössa på mig, illgul och skitful men han älskade den, och jag älskade hur han såg ut i den. han var en del av mig. han var min pappa även om jag bara sa thomas, thomas är så mycket han att det känns nedvärderande att kalla honom pappa. det är ingen som förstår. oavsett om kuratorns pappa dog när hon va 16. förhoppningsvis är det ingen som orkar läsa, och det är inte uppmärksamhetsberoende, men folk säger att jag måste prat om det, så varför inte nu, varför inte till datorn, jag är ju skyddad här, bara jag min katt och den gula mössan. jag är inte en person som pratar om saker. jag vill glömma och gå vidare. det fick jag inte för thomas, han såg alltid när jag ljög, även om jag hade lurat mamma(som är svår) har blivit en mästare på åh ljuga men det är bara någon gång som jag har lyckats lura thomas. så för hans skull har jag pratat nu, trots att ja knappt ser skärmen, detta är som ett litet brev till honom vart han än är. ett svar på hans eviga fråga om vad som har hänt. jag antar att jag ska vara glad för att jag hade honom, att jag fick lära mig av honom. men de e bara så jävla helvetes svårt.jag orkar inte. och folk pratar om begravning. varför? dom lata polisarslena har ju förfan inte bekräftat dna. och tidningarna fick honom att framstå som en ensam, pank gammal gubbe. det är fel! han är världens goaste, skummaste, snällaste, envisaste, underbaraste, roligaste, knäppaste pappa. och jag lovar, ni vet inte hur det känns!
Comment the photo
Jag vet inte vad jag ska säga, det finns inga ord som kan beskriva den känslan som jag bär inom mig nu. Ordet "otillräcklig" är inte starkt nog. Men det kan beskriva på ett ungeför hur jag känner mig. Att inte kunna säga något som får det att kännas lite bättre, får smärtan och saknaden att krympa lite lite grann. Men det går inte. För jag har inte en aning om hur du har det. Jag försöker finnas till för dig, så mycket som det bara går men det är så jävla svårt. Du är som min syster Emma, min älskade syster och jag hatar, verkligen hatar att se dig lida. Din smärta blir min smärta men på ett helt annat sätt än för dig. Att det här, av alla saker, hände dig, är bara så jävla... orättvist. Du har gått igenom så mycket som ingen 16åring ska ha hunnit behöva gå igenom, som INGEN ska behöva gå igenom. Men du kämpar, varje dag går du upp ur sängen, äter frukost, går till skolan och beter dig precis osm vilken annan människa som helst. Och det är jag så ofattbart förundrad över. Vore det jag hade jag nog lagt mig i koma och kommit fram efter flera år. Jag kan inte sätta mig in i din situation på något sätt, för den senaste som dog i min närhet var min systers kanin. Inser någon hur sjukt jävla orättvist livet är?! Jag önskar så att jag kunde dela din börda, bära lite av den åt dig. Men det går inte. Jag kan inte bära den åt dig. Men jag kan vara en axel att stödja sig emot, som i alla fall hjälper dig att hålla balansen av den tunga lasten du bär. Och jag vet att du vet det, hur dålig jag än är på att visa det så finns jag här för dig. Jag vill inte vara rädd och dra mig undan när du är ledsen, jag vill vara stark och stötta dig. Men det är det som hindrar mig, att det inte räcker ända fram. Men jag hoppas, av hela mitt hjärta, att det hjälper några stapplande steg på vägen.
Jag älskar dig, och jag finns alltid, alltid vid din sida.
Jag älskar dig, och jag finns alltid, alltid vid din sida.
<3
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/emmafrick/447880919/
Visa toppen
Show footer