September
Monday 23 February 2009 photo 1/1
|
Den 23 februari 2004. Ett datum som jag alltid kommer att minnas, en dag som kom att förändra hela mitt liv.
Idag är det 5 år. 5 långa år. Av saknad, sorg, ilska. Jag vet vad jag talar om. Jag har vart där, jag är där, det är inte lätt. Pappa. Du försvann. Det var längesen nu, men endå.. så nära. Det har vart svårt, det var svårt för mig att acceptera, det var svårt för mig att låta folk förstå. Det som skulle vara en ond mardröm, var min onda verklighet. Men jag vet, livet går vidare. Även fast det gör ont, även om det är svårt.
Dagen då min mamma berättade om min pappas öde, min egen pappa, grät jag inte. Inte då. Men på mitt rum, där grät jag. Jag grät när ingen kunde se på. Jag ville vara stark. Jag ville visa mig stark. Jag ville inte visa min svaghet. Jag var rädd, rädd för att visa känslor. Jag tror det var där jag bestämde mig, omedvetet, att mina motgångar var mina, bara mina, och inte någon annans.
Pappa, 5 år har gått, 5 år har gått sedan cancern förgjorde dig. Jag saknar dig. Jag älskar dig. Jag kan undra hur livet hade sett ut om du aldrig försvann, men jag kommer aldrig att få veta. Men det är okej. Jag kanske inte fick en livstid med dig, men jag fick 12 år och jag är glad över det. Så jag säger det igen, pappa, jag saknar dig, jag älskar dig, vila i frid.
Comment the photo
du är så jävla stark o så jävla fin gumman glöm inte de. o ibland är det bra att dela på sina motgångar även fast det är jobbigt. jag finns alltid här o älskar dig. <3
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/emmagz/335655062/
Visa toppen
Show footer