September
Sunday 30 March 2008 photo 1/1
|
Ok, så här komer lite historia.
Ja hadde verklien inte den besta tiden på mellan stadiet...
Ja ville sluta skolan när ja gick i feman, ja ville flytta byta land, byta stad
Men blev kvar.
Sommarlovet mellan feman å sexan råkade min då enda ricktia kompis ut för en
olycka, som innebar för henne, en hjärnsvullnad på 9*9 cm och 7 hjärnblödningar
Hon va bara 11 år.
För mej innebar d en en värre skol tid, 5 månader på sjukhus och en stor förlust.
Jag var 12 å trött på allt!!!
Ida mår hon bettre, hon fick byta, skola fick byta stad, vet ni varför?!!
För hon blev mobbad! Hon klarade sej ur en olycka där inte ens läkarna trodde hon skule klara sej, å komer till skolan å eleverna kallade henne för alien, miffo, cp barn. Dom blev rädda för henne... Ja vet visserligen att hon klara sej, för hon är tuff.
Tuff så ja vet inte vad. Hon är min idol.
Ja är cptrött på alla som låtsas va nått dom inte är. falska kompisar!! Fy fan, Miranda har kontakt med en kompis från före och efter olyckan...
Det är samma person som hoppade me henne i vatten pölar när hon va två, det är jag. å ja komer inte lämna henne dom komande sjutton år heller. Ja skule aldrig svika henne, inte för nått i värden...
D är sellan ja pratar om olyckan, å när ja väl gör d så blir d kennslit, för ja är inte över d en... Ja berättade om den på en engelska lektion för min förra klass. Vi skule ta med oss en sak som va viktig för oss, jag tog med det kortet på henne som ja sovit jemte med sens dagen olyckan skedde... den 12 aug 2002.
Men när ja stod där ifrån min klass, trodde ja att ja berätta den för mina vänner.. dom ja skule ha kvar... Vet ni hur många som fortfarnde orka lyssna på mej om olyckan?! En, en person från min gamla klass. Diana. Hon är en pärla, å hon lyssnar när ja talar. Å ja försöker lyssna när hon talar, vet inte om ja lyckas, men ja försöker.
ja försöker för alla mina kompisar, försöker lyssna förstå å hjälpa.
Hopphopp. d är nog endån ingen som orka läsa allt... blablabla
nu ska ja runda av.
Det enda ja igentligen skule säga om bilden d va att när olyckan skett å när ja mådde som pissiast i skolan va d hundarna, å främst Bimbo, som gjorde att ja orkade vidare, för utom dom är ja inget.
Ja hadde verklien inte den besta tiden på mellan stadiet...
Ja ville sluta skolan när ja gick i feman, ja ville flytta byta land, byta stad
Men blev kvar.
Sommarlovet mellan feman å sexan råkade min då enda ricktia kompis ut för en
olycka, som innebar för henne, en hjärnsvullnad på 9*9 cm och 7 hjärnblödningar
Hon va bara 11 år.
För mej innebar d en en värre skol tid, 5 månader på sjukhus och en stor förlust.
Jag var 12 å trött på allt!!!
Ida mår hon bettre, hon fick byta, skola fick byta stad, vet ni varför?!!
För hon blev mobbad! Hon klarade sej ur en olycka där inte ens läkarna trodde hon skule klara sej, å komer till skolan å eleverna kallade henne för alien, miffo, cp barn. Dom blev rädda för henne... Ja vet visserligen att hon klara sej, för hon är tuff.
Tuff så ja vet inte vad. Hon är min idol.
Ja är cptrött på alla som låtsas va nått dom inte är. falska kompisar!! Fy fan, Miranda har kontakt med en kompis från före och efter olyckan...
Det är samma person som hoppade me henne i vatten pölar när hon va två, det är jag. å ja komer inte lämna henne dom komande sjutton år heller. Ja skule aldrig svika henne, inte för nått i värden...
D är sellan ja pratar om olyckan, å när ja väl gör d så blir d kennslit, för ja är inte över d en... Ja berättade om den på en engelska lektion för min förra klass. Vi skule ta med oss en sak som va viktig för oss, jag tog med det kortet på henne som ja sovit jemte med sens dagen olyckan skedde... den 12 aug 2002.
Men när ja stod där ifrån min klass, trodde ja att ja berätta den för mina vänner.. dom ja skule ha kvar... Vet ni hur många som fortfarnde orka lyssna på mej om olyckan?! En, en person från min gamla klass. Diana. Hon är en pärla, å hon lyssnar när ja talar. Å ja försöker lyssna när hon talar, vet inte om ja lyckas, men ja försöker.
ja försöker för alla mina kompisar, försöker lyssna förstå å hjälpa.
Hopphopp. d är nog endån ingen som orka läsa allt... blablabla
nu ska ja runda av.
Det enda ja igentligen skule säga om bilden d va att när olyckan skett å när ja mådde som pissiast i skolan va d hundarna, å främst Bimbo, som gjorde att ja orkade vidare, för utom dom är ja inget.
Comment the photo
tycker inte man ska dra ner på någon som faktiskt kunde förlorat livet, vet vad du menar!
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/emmalisan90/186606385/
Visa toppen
Show footer