August
Saturday 6 June 2009 photo 1/1
|
Jag kommer ihåg allt, det började den 25 mars när jag fick henne på halvfoder.
Jag skulle rida och jag kunde inte rida henne alls, när jag skulle galoppera så bara sprang hon åt motsatt håll. När jag skulle hoppa bara sprang hon runt, runt, runt.
Jag kunde inte stanna, bara satt där i sadeln och var väll lite rädd.
Men tiden gick och vi började hitta varandra, vi började tävla klubbtävlingar på kanske 40-50cm. Jag var så glad, jag fick en rosett, jag vet precis vilken det är, det var den rosetten som betyder mest tror jag. Efter ett tag började vi även tävla lokalt, i Falken, som slutade med uteslutna i båda klasserna.
Vi kämpade på, vi skulle komma felfria nästa tävling, och det gjorde vi också, det var på öland.
Vi levde livet tillsammans, hon var mitt allt, jag var hos henne näst intill varje dag.
Jag älskade henne, som jag aldrig har älskat någon förr.
Jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan henne.
Jag kände inte så många i stallet då, var väll rätt osäker på vad jag gjorde, trodde att alla tyckte illa om mig.
Men nelly och jag fixade det.
Eller nelly fixade det åt mig, med tiden när vi blev duktigare tillsammans fick jag mer självförtroende.
Jag blev mer mig själv i stallet, och var inte så blyg längre.
Jag mer eller mindre bodde där, hos henne, hos världens underbaraste.
Vi var på ridläger på sommaren.
Vi vann det, du var underbar. Vi fortsatte att tävla lokalt med blandade resultat.
Vi hopptränade varje vecka sedan jag fick henne på halvfoder.
Jag minns för väl första gången jag hoppade 80, hindret var rött och vitt, vi vägrade först.
Men sen hoppade hon, och var så underbar resten av hela hoppträningen.
Vi jobbade hårt, och numera kunde jag galoppera på volt och ha kontroll i galoppen för länge sen.
Vi kämpade tillsammans och du började gå i form, vi tävlade även dressyr, vilket var din dåliga sida, men vi kom 4:a iallafall. Jag var så stolt, att jag hade lärt mig rida henne.
Jag började bli lite stor, och tänkte byta.
Men aldrig, aldrig när i har kommit såhär långt.
Tiden gick och det hade gått ett år, du gick i form för länge sedan.
Jag var så stolt, A-L sa "du har gjort ett fantastiskt jobb med henne Emma"
Hon går fint på andra lektioner, och försöker att gå i form, och det är du som har gjort så hon gör det, för du rider henne mest och hon går därför mest på din ridning.'
Jag var så otroligt glad och stolt.
Vi tränade på 70-90cm då.
Vi var bäst, vi behövde bara lite tid att visa det.
Hon var verkligen mitt allt, ALLT ALLT ALLLLLLT!
Varje ledig tid spenderade jag med henne, hon var min bästa vän.
Sen blev hon tillsalu, hon kostade 25000, innan jag red henne kostade hon bara 15000.
Jag hade tävlat många lokaltävlingar.
Tävlat 80cm på klubbtävling, och hade hoppat 1m.
jag kunde inte ens hoppa 40-50cm när jag började med henne, jag var rätt dålig när jag började med henne, men jag red och hon har lärt mig allt jag kan.
Det kom en dag och Janne sa att hon skulle provridas, jag började gråta.
Jag kunde inget göra, vi gick ner till paddocken.
Janne sa "visa upp hennes bästa sidor"
Vad skulle jag visa upp då?
Hela hon var ju bäst, vi red och jag bara grät hela tiden, den lilla flickan fick rida.
Hon kunde inte rida alls, kunde inte ens få fram MIN ÄLSKLING i trav.
Jag tänkte att, nej inte hon verkligen inte den flickan, hon får inte ta mitt allt ifrån mig.
Som tur var ville den flickan inte ha henne. Det går inte beskriva lättnaden, jag kunde andas och inte vara orolig mer.
Det gick ca: 2 veckor, sen var det ngn som henne Lovisa som provred henne, jag hade nästan vuxit ur nelly, och hon var lika stor som jag, jag ville inte, inte hon heller, nelly förtjänar någon bättre.
Hon red på söndagen, och jag red min vanliga lektion på måndagen.
Jag frågade A-L om hon skulle ha henne, och hon sa - ja troligtvis.
Jag skrittade ut i mörkret, och bara grät.
Grät när jag sadlade av, grät hela vägen hem.
Någon annan ska få mitt allt.
Men jag hoppades på att troligtvis inte var så troligt.
Men på ungdomssektionens möte sa Amandha, ja hon ska ha henne.
jag grät hela det mötet också.
Det var kanske 1 månad till dom skulle hämta henne.
Jag gick runt med en klump av oro hela tiden, ens bästa vän, ens allt, den man älskar mest ska försvinna, försvinna ifrån mig.
Jag led av bara tanken, men jag försökte inte gråta så mycket och bara ha kul med min älskling istället.
Det hade jag verkligen. Jag hade alltid kul med henne.
Dagarna gick så otroligt fort, och dagen som är den värsta i mitt liv kom.
Jag åkte till stallet, fast jag egentligen inte ville.
Jag kände mig tvungen, och det är inget jag ångrar.
Hon åkte klockan 11 på förmiddagen, och jag kom upp till stallet vid 9.
Jag badade henne och gjorde henne riktigt fin, vi gick spökrundan för att torka henne.
Jag stannade vid Armanis hage, fast han var inte där, satt mig på stenmuren och grät som aldrig förr.
Jag ville inte, jag ville rymma bort från den hemska mardrömmen.
Men det gick inte, det var en timme kvar.
Jag gick till stallplanen efter ca en halvtimme, borstade henne för sista gången, klippte av en fläta i luggen och lite i änden på svansen som minne, efter det kom dendär Lovisa, och sa " hej Nelly, nu ska du bli min häst"
jag grät sönder mig.
De gick och läste hennes pass och papper.
Nu fanns det ingen återvändo. Jag satt bara och grät, och efter ett tag kom de nya ägarna tillbaka. Och sa nu är det dags för lastning.
De orden högg rakt i hjärtat, det gjorde så fruktansvärt ont.
Vi gick ner till lilla paddocken, där transporten stod.
Jag hörde låten Is it true, is it true, is it over?
Nelly, matvrak som hon är, gick hon och åt gräs.
Medans jag bara grät, mamman kom och kramade mig.
Jag frågade ska jag lasta henne eller, hon sa ja.
och jag fick lasta henne, det var det värsta jag har gjort.
Jag stod där inne och skulle säga hejdå.
Det gick inte, jag stod där i en evighet klappade henne, pussade henne gång på gång.
Jag kunde inte säga hejdå, det var för hemskt.
Jag viskade ” jag älskar dig, mer än allt, föralltid, kom ihåg det” till henne och gick ut, så jävla hemskt, stängde transportdörren, jag kunde inte, jag öppnade den igen. Fick en sista syn av henne, och det var det sista jag såg av henne, kanske jag aldrig mer få se mitt allt, min älskling?
och nu är det 2 veckor och 3 dagar sen hon åkte, aldrig ska jag glömma mitt allt, min bästa vän, föralltid.
Den saknaden jag har efter henne nu, den går inte att beskriva. Det är för hemskt, tänker på henne varje dag, gråter efter henne varje dag, men vad hjälper det, jag får aldrig tillbaka henne ändå. Jag saknar henne, jag har aldrig i hela mitt liv har saknat någon förut.
Det är för hemskt, för sjukt.
Jag såg transporten rulla iväg, fattade först då att det inte var en mardröm. det var sant alltihop. Alla som var där från början hade gått, jag hade inte en människa att trösta mig med. Stod där helt själv och grät, visste inte vart jag skulle ta vägen. Alla mina kompisar fanns ju inte där. Så jag gick in till stallet hämtade kameran och gick till grisenebba, bättre än ingenting iallafall, satt där och bara grät i kanske en timme, första minuterna hyperventilerade jag bara, fattade inte att det var sant. Det var för sjukt.
FYYYYY!!!!! :'(
Min älskling, bara min, vart är hon?…:’(
<!--[if gte mso 9]><xml> <w:WordDocument> <w:View>Normal</w:View> <w:Zoom>0</w:Zoom> <w:HyphenationZone>21</w:HyphenationZone> <w:PunctuationKerning /> <w:ValidateAgainstSchemas /> <w:SaveIfXMLInvalid>false</w:SaveIfXMLInvalid> <w:IgnoreMixedContent>false</w:IgnoreMixedContent> <w:AlwaysShowPlaceholderText>false</w:AlwaysShowPlaceholderText> <w:Compatibility> <w:BreakWrappedTables /> <w:SnapToGridInCell /> <w:WrapTextWithPunct /> <w:UseAsianBreakRules /> <w:DontGrowAutofit /> </w:Compatibility> <w:BrowserLevel>MicrosoftInternetExplorer4</w:BrowserLevel> </w:WordDocument> </xml><![endif]--><!--[if gte mso 9]><xml> <w:LatentStyles DefLockedState="false" LatentStyleCount="156"> </w:LatentStyles> </xml><![endif]--> <!-- /* Style Definitions */ p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal {mso-style-parent:""; margin:0cm; margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:12.0pt; font-family:"Times New Roman"; mso-fareast-font-family:"Times New Roman";} @page Section1 {size:612.0pt 792.0pt; margin:70.85pt 70.85pt 70.85pt 70.85pt; mso-header-margin:36.0pt; mso-footer-margin:36.0pt; mso-paper-source:0;} div.Section1 {page:Section1;} --> <!--[if gte mso 10]><mce:style><! /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Normal tabell"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:10.0pt; font-family:"Times New Roman"; mso-ansi-language:#0400; mso-fareast-language:#0400; mso-bidi-language:#0400;} --><!--[endif]--><span style="font-size: 12pt; font-family:">
Jag skulle rida och jag kunde inte rida henne alls, när jag skulle galoppera så bara sprang hon åt motsatt håll. När jag skulle hoppa bara sprang hon runt, runt, runt.
Jag kunde inte stanna, bara satt där i sadeln och var väll lite rädd.
Men tiden gick och vi började hitta varandra, vi började tävla klubbtävlingar på kanske 40-50cm. Jag var så glad, jag fick en rosett, jag vet precis vilken det är, det var den rosetten som betyder mest tror jag. Efter ett tag började vi även tävla lokalt, i Falken, som slutade med uteslutna i båda klasserna.
Vi kämpade på, vi skulle komma felfria nästa tävling, och det gjorde vi också, det var på öland.
Vi levde livet tillsammans, hon var mitt allt, jag var hos henne näst intill varje dag.
Jag älskade henne, som jag aldrig har älskat någon förr.
Jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan henne.
Jag kände inte så många i stallet då, var väll rätt osäker på vad jag gjorde, trodde att alla tyckte illa om mig.
Men nelly och jag fixade det.
Eller nelly fixade det åt mig, med tiden när vi blev duktigare tillsammans fick jag mer självförtroende.
Jag blev mer mig själv i stallet, och var inte så blyg längre.
Jag mer eller mindre bodde där, hos henne, hos världens underbaraste.
Vi var på ridläger på sommaren.
Vi vann det, du var underbar. Vi fortsatte att tävla lokalt med blandade resultat.
Vi hopptränade varje vecka sedan jag fick henne på halvfoder.
Jag minns för väl första gången jag hoppade 80, hindret var rött och vitt, vi vägrade först.
Men sen hoppade hon, och var så underbar resten av hela hoppträningen.
Vi jobbade hårt, och numera kunde jag galoppera på volt och ha kontroll i galoppen för länge sen.
Vi kämpade tillsammans och du började gå i form, vi tävlade även dressyr, vilket var din dåliga sida, men vi kom 4:a iallafall. Jag var så stolt, att jag hade lärt mig rida henne.
Jag började bli lite stor, och tänkte byta.
Men aldrig, aldrig när i har kommit såhär långt.
Tiden gick och det hade gått ett år, du gick i form för länge sedan.
Jag var så stolt, A-L sa "du har gjort ett fantastiskt jobb med henne Emma"
Hon går fint på andra lektioner, och försöker att gå i form, och det är du som har gjort så hon gör det, för du rider henne mest och hon går därför mest på din ridning.'
Jag var så otroligt glad och stolt.
Vi tränade på 70-90cm då.
Vi var bäst, vi behövde bara lite tid att visa det.
Hon var verkligen mitt allt, ALLT ALLT ALLLLLLT!
Varje ledig tid spenderade jag med henne, hon var min bästa vän.
Sen blev hon tillsalu, hon kostade 25000, innan jag red henne kostade hon bara 15000.
Jag hade tävlat många lokaltävlingar.
Tävlat 80cm på klubbtävling, och hade hoppat 1m.
jag kunde inte ens hoppa 40-50cm när jag började med henne, jag var rätt dålig när jag började med henne, men jag red och hon har lärt mig allt jag kan.
Det kom en dag och Janne sa att hon skulle provridas, jag började gråta.
Jag kunde inget göra, vi gick ner till paddocken.
Janne sa "visa upp hennes bästa sidor"
Vad skulle jag visa upp då?
Hela hon var ju bäst, vi red och jag bara grät hela tiden, den lilla flickan fick rida.
Hon kunde inte rida alls, kunde inte ens få fram MIN ÄLSKLING i trav.
Jag tänkte att, nej inte hon verkligen inte den flickan, hon får inte ta mitt allt ifrån mig.
Som tur var ville den flickan inte ha henne. Det går inte beskriva lättnaden, jag kunde andas och inte vara orolig mer.
Det gick ca: 2 veckor, sen var det ngn som henne Lovisa som provred henne, jag hade nästan vuxit ur nelly, och hon var lika stor som jag, jag ville inte, inte hon heller, nelly förtjänar någon bättre.
Hon red på söndagen, och jag red min vanliga lektion på måndagen.
Jag frågade A-L om hon skulle ha henne, och hon sa - ja troligtvis.
Jag skrittade ut i mörkret, och bara grät.
Grät när jag sadlade av, grät hela vägen hem.
Någon annan ska få mitt allt.
Men jag hoppades på att troligtvis inte var så troligt.
Men på ungdomssektionens möte sa Amandha, ja hon ska ha henne.
jag grät hela det mötet också.
Det var kanske 1 månad till dom skulle hämta henne.
Jag gick runt med en klump av oro hela tiden, ens bästa vän, ens allt, den man älskar mest ska försvinna, försvinna ifrån mig.
Jag led av bara tanken, men jag försökte inte gråta så mycket och bara ha kul med min älskling istället.
Det hade jag verkligen. Jag hade alltid kul med henne.
Dagarna gick så otroligt fort, och dagen som är den värsta i mitt liv kom.
Jag åkte till stallet, fast jag egentligen inte ville.
Jag kände mig tvungen, och det är inget jag ångrar.
Hon åkte klockan 11 på förmiddagen, och jag kom upp till stallet vid 9.
Jag badade henne och gjorde henne riktigt fin, vi gick spökrundan för att torka henne.
Jag stannade vid Armanis hage, fast han var inte där, satt mig på stenmuren och grät som aldrig förr.
Jag ville inte, jag ville rymma bort från den hemska mardrömmen.
Men det gick inte, det var en timme kvar.
Jag gick till stallplanen efter ca en halvtimme, borstade henne för sista gången, klippte av en fläta i luggen och lite i änden på svansen som minne, efter det kom dendär Lovisa, och sa " hej Nelly, nu ska du bli min häst"
jag grät sönder mig.
De gick och läste hennes pass och papper.
Nu fanns det ingen återvändo. Jag satt bara och grät, och efter ett tag kom de nya ägarna tillbaka. Och sa nu är det dags för lastning.
De orden högg rakt i hjärtat, det gjorde så fruktansvärt ont.
Vi gick ner till lilla paddocken, där transporten stod.
Jag hörde låten Is it true, is it true, is it over?
Nelly, matvrak som hon är, gick hon och åt gräs.
Medans jag bara grät, mamman kom och kramade mig.
Jag frågade ska jag lasta henne eller, hon sa ja.
och jag fick lasta henne, det var det värsta jag har gjort.
Jag stod där inne och skulle säga hejdå.
Det gick inte, jag stod där i en evighet klappade henne, pussade henne gång på gång.
Jag kunde inte säga hejdå, det var för hemskt.
Jag viskade ” jag älskar dig, mer än allt, föralltid, kom ihåg det” till henne och gick ut, så jävla hemskt, stängde transportdörren, jag kunde inte, jag öppnade den igen. Fick en sista syn av henne, och det var det sista jag såg av henne, kanske jag aldrig mer få se mitt allt, min älskling?
och nu är det 2 veckor och 3 dagar sen hon åkte, aldrig ska jag glömma mitt allt, min bästa vän, föralltid.
Den saknaden jag har efter henne nu, den går inte att beskriva. Det är för hemskt, tänker på henne varje dag, gråter efter henne varje dag, men vad hjälper det, jag får aldrig tillbaka henne ändå. Jag saknar henne, jag har aldrig i hela mitt liv har saknat någon förut.
Det är för hemskt, för sjukt.
Jag såg transporten rulla iväg, fattade först då att det inte var en mardröm. det var sant alltihop. Alla som var där från början hade gått, jag hade inte en människa att trösta mig med. Stod där helt själv och grät, visste inte vart jag skulle ta vägen. Alla mina kompisar fanns ju inte där. Så jag gick in till stallet hämtade kameran och gick till grisenebba, bättre än ingenting iallafall, satt där och bara grät i kanske en timme, första minuterna hyperventilerade jag bara, fattade inte att det var sant. Det var för sjukt.
FYYYYY!!!!! :'(
Min älskling, bara min, vart är hon?…:’(
Comment the photo
känner dig inte. men jag har gått igenom samma sak.. jag red på bätteropp i ungefär 5 år innan, jag slutade nån stans 2007 elr 2008 minns inte. jag slutade för att jag fått en foderhäst, vitsippan. ett halvår hade jag henne, sen skulle alla hästar bort från det stallet och jag lämnade henne :( men jag ringde annalena idag så jag är halvfodervärd på filur nu :) så jag vet hur det känns..
detaa
<3
Fiinns :'( <33
du vet vart du har mig ?
för jag lider med dig.
att höra något sådaant , jag fick 1 tår nu emma , det är sant!
det lät så hemskt.!
jag finns alltid för dig , ring om det är något !
<3 jag älskar dig emma.
kommer alltid att göra.
1000000000000000000000 gånger runt jorden och tillbaka igen.
eller egentligen nej , jag älskar dig mer.
det går inte ens och förklara....
<33333333333
<br />
och du är för fin för att vara sann... <3<3<3
jag sitter och gråter, jag lovar.
jag älskar dig
min plutta, min älskling, mitt allt är ju bara borta. :'(<br />
<3<3<3
jag saknar henne såååå :'(<br />
<br />
<3
<br />
<3
Finns <3
det är fel i tempusformerna ibland, jag jag orkade inte ändra...<br />
<br />
<3
Du kan prata med mje om du vill .<3
fall du vill prata med ngn om detta ...
det vet du :'/
men vi kan inte göra något , i så fall skulle vi börjat för länge sen.
allt är förstört det känns så tomt i hjärtat,man längtar inte efter något när man ska till stallet.
för det man vill se är ju nelly.
jag kom i håf bara för ngra veckor / månader sen...
då va allt som vanligt .
JAG ÖNSKAR ATT JAG BARA KUNDE SPOLA TILLBAKA TIDEN DÅ HON VA EN BÄTTEROPPARHÄST! <3
men jag ska ine prata om det här .
ngra kompisar e så jävla störda & säger att jag inte ska prata om det här dom tycker jag e jobbig nmär jag gör det. men jag shiter i dom.
<3
inte hennes...<br />
<br />
<br />
<3
<3<br />
<3<br />
<3<br />
<3<br />
<3<br />
<3<br />
jag saknar dig också :(<br />
buhu, sakna hit och sakna dit, jag hatar saknad :(<br />
<3
36 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/emmaramklint/376381544/
Visa toppen
Show footer