Till minne av John Hron

Det är onsdag kväll, en av de allra
sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde
klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från
Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han
varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.
Innan
sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid
Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor
skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta
kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så
pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen
till klippudden vid den södra änden av sjön.
Det är där de ska campa.
Det
är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och
tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.
Ingen av dem
vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och
har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor?
Mopeder? Skolan som ska börja?
Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare.
Fyra
ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla
skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan
udde.
De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över
till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att
se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig
kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.
Femtonåringen sänds
iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John
Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John
och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda
honom. I skolan går han under namnet Rambo.
Ingen kan säga varför
han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från
andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen
lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo
uppbackning.
Femtonåringen återvänder till sina kamrater och
meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill
att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med
att man ska slå ihjäl honom.
De andra vill dricka ett tag till, och
det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till
vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker.
Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat.
Misshandeln
inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på
John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.
John
ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han
gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han
tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.
Femtonåringen
tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i
bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i
gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också
bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och
han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och
tillbaka.
Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina
händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag.
Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar
i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma
sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar
omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och
förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får
de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och
slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.
Bilden
av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns
inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller
på varandra.
Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om
ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och
anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya
utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har
sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är
katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det
är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av
skräck i sitt våld.
Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John
kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd,
men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att
det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De
skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar
inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att
tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om
han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John
och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.
Uppgifterna
om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under
polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och
sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.
Det
är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder
åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer
att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont
och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar
känner. Han är bara fjorton år.
Vi kan inte veta hur John tänker i
det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får
ohyggliga konsekvenser för honom.
Femtonåringen och en av
artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva
under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar
fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt.
Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar
baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en
gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska
sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer
sig nu inte längre med sina armar.
Bödlarna ser att John rör sig,
men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de
inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över.
Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten
och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla
någonting.
Den här gången märker John knappast att han är i vattnet.
Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står
kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de
förstår att John håller på att dö.
Mördarna vänder ryggen åt den
fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar
att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången.
Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en
bil, kommer hem och slår larm.
Bara några timmar efter att Johns mor
skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten,
misshandlad till oigenkännlighet.

KOPIERA OCH SÄTT IN PÅ DIN BILDDAGBOK, VISA ATT DU BRYR DIG!

Annons

The photo has no tags

October 2010