October
Friday 30 May 2008 photo 1/2
|
Har varit på akuten med Junior. Kom hem för en stund sen. Han blev ju förkyld i tisdags men blev bättre och var i skolan idag. När han kom hem klagade han på sitt öra, och det började rinna. Det var för sent för att få tid på vårdcentralen så de hänvisade till närakuten kl: 17.00, men vi (jag, Junior och assistent) stack direkt. Fattade inte varför vi skulle vänta till 17. När vi kom dit fick vi prata med sköterskan som prioriterade honom (prio 4) och sedan fick vi vänta till kl: 17 för närakuten öppnade inte förrän då. Ahaa... Junior tog två alvedon, han hade ordentligt ont och började förmodligen få feber. Gick och åt glass (klockan var då ca 16.20) och sen gick vi till ortopeden där närakuten är. Fick komma in på ett rum ganska precis kl: 17 och läkaren kom nästan direkt. "Här var det en sprucken trumhinna, ja... och här ser det fint ut". Vi frågade om han kunde få något starkare än Kåvepenin (som han fick sist, för 6 veckor sedan hade han ju samma sak). Fick Spektramox utskrivet. De skickade receptet direkt till apoteket och vi åkte och hämtade ut det. Dock fanns inte det så han fick Bioclavid istället, samma sak. Sedan köpte vi fil (kan ju inte ta pencillin på tom mage!) och åkte hem. Han är piggare nu, alvedonen gjorde bra verkan. Likaså glassen. ;)
Men att det gick så snabbt har jag aldrig varit med om. Faktiskt. Att vi fick vänta till kl: 17 var ju vårt fel. Fem minuter tog det. Tio över fem var vi i bilen. Vadå snabbt? :D
Men det är så synd om honom.. Usch, lider med honom, verkligen.
Och alltså. Jag pratade. Hela tiden. Med alla sjuksköterskor som kom, alla receptionister och läkare. Och de bet inte mig en enda gång! Är jag sjuk eller börjar jag möjligtvis bli vuxen? Jag känner mig stolt över att jag fixade det. Kanske låter lustigt, men jag har aldrig vågat något sådant innan. Men vad gör man inte för sin älskade bror?
Men att det gick så snabbt har jag aldrig varit med om. Faktiskt. Att vi fick vänta till kl: 17 var ju vårt fel. Fem minuter tog det. Tio över fem var vi i bilen. Vadå snabbt? :D
Men det är så synd om honom.. Usch, lider med honom, verkligen.
Och alltså. Jag pratade. Hela tiden. Med alla sjuksköterskor som kom, alla receptionister och läkare. Och de bet inte mig en enda gång! Är jag sjuk eller börjar jag möjligtvis bli vuxen? Jag känner mig stolt över att jag fixade det. Kanske låter lustigt, men jag har aldrig vågat något sådant innan. Men vad gör man inte för sin älskade bror?
Comment the photo
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/emmixen92/214532820/
Visa toppen
Show footer