August
Monday 3 January 2011 photo 1/1
|
Du har förstört en del av mitt liv. Inte det jag har visat, men inom mig. mitt självförtroende nådde botten tack vare dig. Jag förstår inte hur du kunde gå från en person som jag tyckte så mycket om till någon som gjorde allt för att få mig att må dåligt och känna mig osäker. Du förstår inte hur dåligt jag har mått av dina kommentarer. Först brydde jag mig inte, men de började bli påfrestande. Det hemska är att du inte ens har brytt dig när jag har sagt till dig. Och alla som har sett att detta har pågått, de har inte ens gjort något. Jag har inte kallat detta mobbning. Men jag har börjat fundera mer och mer på det. Enligt endel klassas nog det du har gjort mot mig som mobbning. Att man kan bete sig så mot en annan människa. Jag förstår inte det. Du blev så känslokall. Det var som om du bytte personlighet över en natt. Att jag hade varit tvungen att gå i samma klass som dig i tre år var pest. På uppropet första dagen i ettan på gymnasiet var det ända jag hoppades på att slippa dig. De ropade upp dig, jag satt själv och hoppades på att mitt namn inte skulle ropas upp i samma klass. Tyvärr blev det så. Jag blev tvungen att stå ut med dig hela ettan också. Du hade 2/3 av killarna i klassen på din sida. Inte för att de gjorde någonting egentligen, men de backade upp dig. För snart ett år sen orkade jag inte mer, det blev verkligen för mycket. jag berättade allt för min mamma. Hon ville ta upp det med skolan men jag visste att det skulle bli värre då. Jag ville hellre att de skulle vara som de va då. I slutet av ettan blev jag överlycklig, du skulle inte gå kvar i min klass till hösten. Det var ur min åsikt helt underbart. Jag började tvåan för umgefär ett halvår sen. Du hamnade i en annan klass med i princip alla killar. Skolan och livet blev mycket enklare. Efter en månad i skolan kommer du när jag och min klass sitter utanför en sal där vi ska ha lektion. Du säger att du ska byta tillbaka till min klass och du lägger till "det blir väl kul Emma?" i det tillfället visste jag inte var jag skulle ta vägen. Jag var så nära att bryta ihop där jag satt. Men jag höll det inom mig. När jag kom hem la jag mig i sängen och bara grät. Allt hade varit så bra den första månaden i tvåan. Skulle allt förstöras nu? Det gick några dagar som blev till två veckor. Jag var orolig varje dag att du skulle komma in i lektionssalen. Men det hände aldrig. jag frågade min mentor om du inte skulle börja och hon sa bara "nej". Jag blev lycklig. På mitt utvecklingssamtal kommer ditt namn upp. jag berättar då hur jobbigt det har varit för mig. Min mentor frågar varför jag inte berättade något tidigare. Jag förklarar att det hade blivit värre. Min mentor berättar även att det är fler elever som inte ville ha dig tillbaka i klassen. Jag mår inte lika dåligt längre pågrundav dig. Men jag mår dåligt när du fäller kommentarer i korridoren som är riktade mot mig. Det är få jag verkligen hatar, men tyvärr är du en av dom. jag hatar dig!
Jag tror inte någon om mina vänner förstår hur jag har mått. Många tycker nog detta är en skitsak, men inte för mig. Det sättet han har behandlat med på är för mig oförlåtligt. Ingenting kan ersätta det du har gjort mot mig. Jag vet att du har mått dåligt över en viss grej som hände dig i åttan, men det är trots allt ingen ursäkt för att du ska behandla andra illa.
Om jag hade varit lika respektlös och elak som dig hade jag skrivit ut ditt namn och varför du mådde dåligt. Men jag tänker aldrig någonsin sjunka lika lågt som dig!
Annons
Visa toppen
Show footer