January
Wednesday 15 May 2013 photo 1/1
|
Efter allt det där skulle allting plötsligt förändras. Hon visste det. Hon satt och väntade på det, stängde in sig i sig själv. För något sånt här fick ju inte hända eller hur?
Aldrig mer. Aldrig mer skulle hon få känna den där känslan, den där känslan av att någon tyckte hon var speciell och älskade henne. Aldrig mer skulle hon bli så glad över ett sms från någon, sitta där och le mot skärmen som en idiot.
För en idiot var hon. Hon lurade sig själv. Hon lurade alla i sin omgivning. Hon lurade alla, alla utom honom. För han visste vem hon var. Men "han" skulle aldrig mer lyssna, det visste hon redan. Men att ge upp nu skulle hon inte. Inte när hon var så nära. Inte när hon äntligen fått det hon ville. Men som vanligt tappade hon greppet.
Hon tappade greppet om verkligheten. Sitta instängd på hennes rum och gråta. Men inte gråta för högt, för då kunde någon höra henne. Om någon hörde henne så skulle hon anses som "svag".
Hon var så otroligt svag nu. Men hon ville inte visa det, aldrig igen. Hon ville inte vara den deprimerade tjejen. Hon ville inte minnas så. Nej, det var helt fel.
Men att dölja sina känslor för sina vänner var svårt.
Hon ville inte verka svag inför "henne". Hon som var hennes förebild, hon som hon såg upp till. Om hon var som "henne" kanske skulle folk se på henne på ett annat sätt då? Kanske skulle ingen märka den tjejen som gråter hela nätterna, hon som inte klarar av något mer.
Hon ville inte att någon skulle få veta. Men hon ville att någon skulle upptäcka henne, upptäcka henne och rädda henne. För hon klarade sig inte själv. Det var ju han som fick henne att stå. Men när den lågan slocknat, så skulle snart hon göra det med.
Men allt fortsatte. Hon trodde att Ingen märkte. Att ingen märkte allting. Att ingen märkte vad hon kände. Att ingen märkte hennes svaghet. Men alla många märkte. Men inte hon själv. För hon ville bara att han skulle märka henne. För henne existerade ingen annan.
Men hon ställde sig upp igen. Hon var stark igen. Hon glömmde det nästan ibland. Men sen påmindes hon. Hon påmindes om hur mycket hon verkligen "älskade" honom, och om hur han inte gjorde det.
Men allt återgick till det vanliga igen. Som vanligt. Och jag blev som vanligt igen.
Men under hela tiden som det här pågick, så fick jag höra en handfull gånger att det bara är en del i mitt liv. Gå vidare. Att jag skulle strunta i honom.
Men jag älskade honom, och jag gör. Jag kanske inte älskar han på samma sätt, men jag älskar honom. Och ingen kommer någonsin kunna ändra det.
- det har redan gått flera månader. Och nej, jag har inte glömt honom som man tror. För det här kommer ta så mycket längre tid än några månader att glömma. Det här kommer att ta så mycket mer tid.
Annons
Viktoria Pettersson
Thu 16 May 2013 16:17
Finns alltid Emmy, kommer alltid att lyssna på dig. Bara att smsa mig om du vill <3
15 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/emmyodmark/514378741/
Visa toppen
Show footer