Saturday 21 March 2009 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Jag har länge bävat inför denna dag, försökt att undvika den till fullo, men ingen kan ju styra över ödet. Alla människor är ju olika, men något som vi alla har gemensamt är att vi behöver något eller någon som hjälper oss att vara vi. Något eller någon som gör att livet o tillvaron känns fulländad och man är lycklig till max, med andra ord, en människas passion. När jag förlorade min "passion" försvann en stor del utav mig som aldrig går att ersätta, varje dag går man runt med ett stort hål i hjärtat som aldrig går att fylla, o man blir ständigt påmind om allt man förlorat, detta är något som gör så ont ändå in i själen, man blir aldrig hel igen. Tårar är något som sällan rinner ner för mina kinder men att idag få se "mitt allt", tillhöra någon annan, det var något jag bara inte klarade av,det brast inuti mig. Att försöka acceptera att man aldrig riktigt kommer att bli hel igen är tufft, men o tvingas se allt man en gång haft o älskat så o nu inte längre tillhör, det är ett riktigt lidande.
Saknaden är enorm efter att få allt tillbaka, att höra det där älskade ljudet som nu inte längre tillhör mig gör att jag helt tappar fattningen, allt blir som en stor smäll o jag faller ner med brustet hjärta. Tiderna är svåra men skulle behöva stort stöd i de situationerna för o klara mig, detta är det som plågar mig mest.
(undrar hur många det är som kommer o förstå att denna förklaring är om kärleken till min älskade Marauder:))
(undrar hur många det är som kommer o förstå att denna förklaring är om kärleken till min älskade Marauder:))