Det finns många djupa sår inom mig som aldrig kommer att läka, många av dom är skapade utav dig. När du för ett visst antal år sen gjorde ditt val att lämna mig för gått gjorde du mig inte bara förtvivlad, utan du svek mig också nått så enormt, något som jag aldrig kommer att förlåta dig för. Du såg mig lida destå mer dagarna gick men ändå hade du samvete till att slå blindögat till o färrvärra det hela. Att få det slängt i ansiktet som en stor sten, att jag inte längre hade nån betydelse, att jag kvittade. Men med årens tid har jag försökt att aceptera dina val och försökt förändra mig till din vilja, tagit åt mig utav allt och bara beskyllt mig själv. Men i själva verket är det faktiskt inte jag som ska stå som en bov, visst lider jag ändå, vem skulle inte göra det om man visste att man inte betydde nått hos sin mor. Jag är inte längre lika stark som jag tidigare var, mycket av det har faktiskt du brutit ner, men om jag inte är värd mer, och att det inte direkt är en sak att bry sig om att man inte träffar sin dotter så ska jag försöka att inte sörja. Att klara mig själv och att tvingas stå på egna ben är något många är rädda för och inte klarar av, men jag är så otroligt van, att bli vuxen vid 13 har satt sina spår. Men att bli älskad för den man är, och veta att man alltid har stöd och inte när bara när det passar andra är nog nått som jag aldrig kommer att få uppleva. Det är egentligen inte konstigt att man är som man är, att tåraranas fall är ett måste varje dag, jag är tacksam för det lilla glada jag har i livet, men att ständigt leva med svek och kännedom att man inte har betydelse gör bara dagarna till ett ända långt helvete, det bryter till och med ner de glada stunderna. Så mor, nu är det du som får ditt val, jag klarar mig alltid på något sett. Och gråter du när du läser detta så grattis, då har du nog fått en tiondels smärta utav vad jag känner varje dag.

gillar inte direkt o prata om problemena..