juli
lördag 26 september 2009 bild 1/1
|
Var ut i den vackra höstskogen med Charlie idag. Väldigt fridfullt.
Två begravningar och många avslut avklarade.
Jag trodde att döden skulle drabba mig som en blixt från klar himmel,
jag trodde att jag aldrig skulle orka resa mig igen, att jag aldrig skulle orka någonting någonsin igen. Det stämmde inte. Ja, döden är obeskrivligt tung över mina axlar, ja, leendet dröjer och skrattet ekar falskt, men hjärnan vaknar fortfarande till väckarklockan, munnen fortsätter prata om triviala ting, min kropp klär på sig och mina ögon blinkar. Håret och naglarna fortsätter växa. Och även fast det är längre till glädjen än vad det någonsin varit förut, även fast tomheten inombords känns så fysisk och hela kroppen gör ont av sorg, saknad och tårar, så känns det som att jag ska kunna gå hel ur alltihopa, att jag någon dag ska kunna gå vidare. Hur vet jag inte, var den känslan kommer ifrån har jag inget svar på. Men Jag antar att sorg, att det stora svarta, det tomma, är ett slags vilorum för hjärtat. Det gör jävligt ont och man blir jävligt hjälplös i detdär vilorummet, men hur skulle man annars kunna sörja, minnas och bara få vara?
Ack, att fönster se
och väggar minnas,
att en trädgård kan stå och sörja
och ett träd kan vända sig om och fråga:
Vem har icke kommit och vad är icke väl,
varför är tomheten tung och säger ingenting?
Jag har börjat dricka kaffe ur glas. Löjligt va?
Bara för att alltid minnas, aldrig glömma.
Jag hör dig sjunga i mitt huvud farfar.
Två begravningar och många avslut avklarade.
Jag trodde att döden skulle drabba mig som en blixt från klar himmel,
jag trodde att jag aldrig skulle orka resa mig igen, att jag aldrig skulle orka någonting någonsin igen. Det stämmde inte. Ja, döden är obeskrivligt tung över mina axlar, ja, leendet dröjer och skrattet ekar falskt, men hjärnan vaknar fortfarande till väckarklockan, munnen fortsätter prata om triviala ting, min kropp klär på sig och mina ögon blinkar. Håret och naglarna fortsätter växa. Och även fast det är längre till glädjen än vad det någonsin varit förut, även fast tomheten inombords känns så fysisk och hela kroppen gör ont av sorg, saknad och tårar, så känns det som att jag ska kunna gå hel ur alltihopa, att jag någon dag ska kunna gå vidare. Hur vet jag inte, var den känslan kommer ifrån har jag inget svar på. Men Jag antar att sorg, att det stora svarta, det tomma, är ett slags vilorum för hjärtat. Det gör jävligt ont och man blir jävligt hjälplös i detdär vilorummet, men hur skulle man annars kunna sörja, minnas och bara få vara?
Ack, att fönster se
och väggar minnas,
att en trädgård kan stå och sörja
och ett träd kan vända sig om och fråga:
Vem har icke kommit och vad är icke väl,
varför är tomheten tung och säger ingenting?
Jag har börjat dricka kaffe ur glas. Löjligt va?
Bara för att alltid minnas, aldrig glömma.
Jag hör dig sjunga i mitt huvud farfar.
Kommentera bilden
2 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/emomilollia/412435471/
Visa toppen
Visa sidfoten