December
Monday 25 February 2013 photo 28/29
|
Change
Alla olyckliga historier behöver inte sluta illa, därför tänker jag dela min, för att ni som går igenom mobbning ska få lite gnutta hopp i era liv. Jag har gått igenom mobbning men mår idag bra. Det är en lång text, och jag tvingar er inte att läsa. Skulle dock uppskatta om ni gjorde det.
Mitt namn är Anna, jag är 19 år och fyller 20 i oktober. Alltså antar jag att jag är äldre än de flesta av er här. Är född 1993.
Jag har alltid varit den "annorlunda" ungen. Den där ungen som de flesta fruktade att umgås med. När jag började 1:an på grundskolan insåg en i min klass att jag var vänsterhänt. Hon var på mig direkt, och att vara 7 år och få höra det tar illa på en. Jag insåg att jag inte var som alla andra och att jag var annorlunda redan då, eftersom jag skrev med fel hand. Hon hackade så mycket på mig att jag tillslut sa ifrån och då slutade hon. När hon insåg att hon inte kunde hacka på att jag var vänsterhänt tänkte hon förmodligen på att hitta något nytt. Den här 7åriga flickan var rätt... bortskämd. Hon fick allt hon pekade på, till stort skillnad mot mig som aldrig varit den ungen. Hon bar märken som Gucci och D-bana osv som 7 åring. Hon insåg snabbt att jag inte bar de kläderna och hon började hacka på mig för det. Jag tog emot skiten för jag orkade inte säga ifrån längre och jag började redan i lågstadiet att försöka få mina föräldrar att köpa snyggare kläder, även ifall jag bar de grejer som var "inne" fast inte ... dyra grejer, eftersom jag fortfarande växte... samt att jag bar kläder som man LEKTE i.
Tiden gick och den här, ursäkta ordvalet - bitchen fortsatte att vara på mig och fick fler och fler folk med sig, framför allt tjejer. I 4:an började fler kommentera mitt utseende och det tog mer och mer på mig. Jag som är ute på praktik i en 4:e klassare nu får i stort sett panik när jag tänker på att jag var i deras ålder och gick igenom något sådant. Min bästa vän jag hade under lågstadiet hade flyttat och vi hade fortfarande kontakt men hon bodde inte i min lilla håla längre, vid namn Kinna. Jag umgicks en del med en tjej i klassen och vi var helt okej nära, eftersom hon kände som mig, att hon inte passade in. Jag umgicks fortfarande med de andra tjejerna i klassen också... men jag var så rädd för att de skulle börja kommentera mig, precis som den där tjejen gjorde hela tiden. Hon och hennes "vänner" började hacka på mig att jag var smal och att jag inte kommit in i puberteten de kallade mig anorexibarn och ja, tyvärr.. redan då.
I Kinna byter man skola när man börjar 6:an till högstadieskolan men klassen följer med och läraren osv. Det var där allting på riktigt drog igång. De vännerna jag hade skulle börja vara coola och umgås med "den tjejen" för att passa in och de började spåra helt enkelt. Jag satt ofta själv under rasterna på den .. vad jag tyckte då, gigantiska skolan. Det var då en tjej i klassen började skicka elaka meddelande på en sajt som heter lunarstorm, jag tror inte att några av er använt er av det, men det var ... en populär sida då. Jag började alltså bli e-mobbad. I skolan började det med en "lek". Redan då hade vi skåp, och de brukade "ta" på mitt skåp och sedan va det tvungna att bli av med mina baciller så snabbt de kunde eftersom man inte vill ha mina baciller. Jag såg när de gjorde det och jag visste att de gjorde det... Men jag vågade aldrig säga något. Jag hade ännu inte kommit in i puberteten, jag var rätt sen och de hackade fortfarande på mig när det gällde de delarna.. Jag kände mig verkligen tom, kände att jag var alldeles ensam och jag inte hade någon. Till sist var det 2 tjejer i klassen som började umgås med mig och sånt, men sedan sa ena tjejens bror att hon inte fick umgås med mig för jag var för "töntig" och fick då med den andra tjejen... åter igen stod jag själv.
Högstadiet började och jag fick en ny klass och jag kände att jag skulle få en ny början... men allt blev bara VÄRRE. Jag var lycklig i början, trivdes bra men sedan började folket undvika mig igen. Den känslan var obeskrivlig.. Men det gick rykten om att det inte var bra att umgås med mig, klart att man inte gjorde det då.. Jag gick i B-klassen och en dag så låstes jag ut med en tjej från D-klassen och vi blev kompisar, jätte bra kompisar. Vi pratade om att hon skulle byta till min klass och jag var så lycklig över att jag äntligen fick en kompis. Hon började min klass i 8:an och under 1 månad var det de bästa som kunde hänt mig... men en dag så gjorde inte jag som hon ville, dvs.. hon styrde över mig... så hon började vara jätte elak mot mig. De som varit på min sida innan i min klass blev emot mig och jag kände mig verkligen svag. Hon gick hela 8:ans årskull emot jag. De utnyttjade mina svagheter och ja, var riktigt elaka. I matsalen så flyttade de på sig när jag satte mig jämte dem, de skrattade när jag gick förbi.De kunde spotta i mitt vattenglas, hälla salt över hela min mat (och man fick absolut inte slänga), de fällde mig och var allmänt elaka. De sprang ifrån mig på rasterna, de klottrade elaka saker på mitt skåp jag hade, de la i "hat-mejl" i springan på mitt skåp, de lurade ut mig i skogen, de gav mig elaka blickar, kallade mig anorexibarn (även fast jag nu hade kommit in i puberteten och allt var som det skulle) de sa att jag hade en stor näsa och sa massa elaka saker typ som "vad gick snett, tappade de dig eller?" osv... och ja, jag kan inte ens beskriva vad de gjorde eftersom jag försökt glömma bort tiden men kan verkligen inte glömma. Jag försökte att umgås med vissa i klassen men de som var "snälla" var rädda för att umgås med mig så det slutade alltid med att jag låste in mig själv på toaletten för att slippa alla blickarna. Hela skolan, 6, 7, 8 och 9:or visste om att jag var mobbad, alla visste. Jag hade lärarna på min sida men de gjorde inte så mycket nytta än att de försökte prata med denna tjejen... 8:an var ett mardrömsår för mig... och då har jag inte ens berättat allt. Jag mådde iaf psykiskt dåligt. Jag fick självmordstankar och jag stod till och med med kniven emot hjärtat, redo för att sticka in den... jag mådde helt enkelt.. väldigt dåligt. Jag ristade in massor på dörren till toaletten i skolan. Jag har varit där på skolan och besökt den och jag gick in på toaletten, det var en pina.. men det visade bara hur dåligt jag mådde.
Sommaren till 9:an gick jag och konfirmerade mig och fick ett otroligt stöd bland ledare när de fick reda på hur jag mådde och de fick mig att fortsätta gå i deras kristna ungdomsgrupp och det är det bästa steget jag gjort i mitt liv. Jag gick fortfarande på samma skola, jag hade fortfarande alla emot mig, och de var även på mig för att jag blivit troende kristen osv. .. men helt ärligt? jag brydde mig inte längre... för jag visste att jag hade Gud och ett gäng på ca: 40 personer som älskade mig precis som jag var och jag hade fått en "syster" som är 4 år äldre än mig som till och med ibland kom till skolan för att se hur jag hade det. De vågade inte gå på mig på samma sätt för de visste att det kunde få konsekvenser. Jag var inte den där lilla svaga tjejen längre utan jag hade så mycket folk bakom mig. En tjej i min klass började också på KU och tillsammans med henne och en till tjej började jag spendera rasterna med. Vi var inte bästa vänner, nej... men hon fanns alltid där. Det var en kille där, som jag nu är bra kompis med som jag blev helt förälskad i, det blev inget mellan oss, men han är fortfarande ett stort stöd och han fick mig även att börja intressera mig av musik och tack vare honom har jag nu hans lillebror som jag står rätt nära, och min älskade pojkvän. Jag började umgås med hans lillebror i skolan, han är 3 år yngre än mig och jag umgicks med 6:orna, även ifall jag gick i 9:an, men jag var lycklig. Under sista terminen kom tjejen som mobbat mig grovt under 8:an och bad på sina bara ben om förlåtelse och jag förlät henne. Vi är kompisar nu, men jag kommer aldrig att kunna lita på henne igen. Började iaf umgås med henne och ja, jag var för en gång skull lycklig i skolan, för första gången på flera år.
Jag började gymnasiet och hamnade i en underbar klass. Det var första gången jag på riktigt såg fram emot att gå till skolan. Jag var lycklig. De accepterade mig för den jag var och ja, allting var så perfekt. Jag gick en musiklinje och jag fick göra det jag älskade. De 3 åren gick så sjukt snabbt. De visste min historia och de stöttade mig när jag mådde dåligt när min vän tog sitt liv (1 år sedan idag... pallar inte...) och ja, det var verkligen en underbar klass. Jag blev så chockad över att det fanns så fina människor som inte var troende kristna... eftersom jag aldrig någonsin mött några. Vissa av dessa följde med mig från grundskolan. Minns ni när jag berättade om att jag hade en som jag umgicks med i 4:an? hon och jag kom i samma klass och hon tog mig åt sidan och grät för hon hade så dåligt samvete... 2 killar i klassen som följt med sen förskolan tog mig också åt sidan och ursäktade sig för att de aldrig fanns vid mina sida när jag mådde som sämst ( de va de som stod och kollade på ...) och ja... jag insåg verkligen att jorden är en bra plats att bo på. Jag grät otroligt mycket på studenten när jag insåg att jag skulle lämna klassen, men det var verkligen den bästa skoltiden och jag kommer ALDRIG någonsin glömma den klassen, helt underbar. (även lärarna grät jätte mycket för vi var verkligen en speciell klass... de snackar om den fortfarande och säger till och med till de andra "ni kommer aldrig bli som de som gick ut förra året" haha...) Jag hade även en period under 1:an och 2:an när jag var väldigt insatt i IDOL... och det har betytt otroligt mycket för mig! Har vänner för livet där ifrån och det är inte bara "fans" utan också idolerna själva. Daniel Norberg är som en bror, Geir Rönning som en pappa, Eddie Razaz är som en bror.. och många fler. Jag har skrikit åt dem, verkligen bråkat med dem, gråtit i deras famnar... ja som sagt, jag står även idolerna nära. Jag ångrar INGENTING, även ifall jag inte är lika galen längre. Jag hade även en ungdomsgrupp, fisheman's friends (kristen grupp) som jag gick till varje tisdag och det har verkligen varit underbart. Finner inga ord för den gruppen. Saknar den så, saknar skolan, galet.
Nu pluggar jag till lärare, mellanstadielärare. Jag går i en klass på 60 personer och de jag pratat med och känner är riktigt goa. Jag mår otroligt bra och jag har underbara vänner i skolan, runt om skolan och över allt. Jag har en pojkvän som jag nämnde innan som jag varit tillsammans med över 1,5 år och har bästa vänner som jag älskar så otroligt mycket. Killar som tjejer. Jag går fortfarande på en kristen ungdomsgrupp och jag vet inte hur många gånger jag tackat dem för att de fick mig att fortsätta. Jag är bland de äldsta nu och de som fanns där har flyttat osv, men har fortfarande grymt bra kontakt med dem och sånt. Jag har haft mina perioder i mitt liv efter alla händelser när jag bara velat dö, men Gud och mina vänner, samt Joachim får mig att kämpa. Jag skulle inte vara den jag är idag utan dem.
Jag vill bara säga. Jag tvingar er inte till att gå till kyrkan (haha, vissa tror det.. så awkward ändå) och sånt.. men jag vill bara be er att inte tappa hoppet. Även om allt känns skit nu så kommer vändningen någon gång. Förlåt för lång text, men har gått igenom mycket. Vissa av mina gamla klasskompisar från högstadiet har som sagt kommit och sagt förlåt... men jag tackar dem, tackar dem för att de gjort mig till en starkare människa. Skulle inte allt detta hänt, skulle jag inte vara den jag är idag. Jag vill bara påminna er om det.
KRAM till er alla, sluta aldrig att kämpa.
Finns här på DV eller kik (annaamarias) om ni vill snacka.
Annons
Rebecka
Tue 26 Feb 2013 06:59
Du är så fruktansvärt stark bästavän! jag kommer alltid finnas för dig, jag älskar dig. <3
Anonymous
Tue 26 Feb 2013 00:20
Om du är kristen, varför tror du "GUD" lät dig gå igenom allt hemskt? (läste inte allt men antar att det var hemskt).
Anonymous
Wed 27 Feb 2013 16:18
Äger hurdå? Av att läsa en bok baserat på ett barn s hallicunerat?
Anonymous
Wed 27 Feb 2013 17:08
Läs så förstår du! Att ett barn "hittar på" de sakerna som står där är omöjligt, och det är en sann berättelse. Ha en trevlig dag, nu ska jag dra och be. (Jag är ironisk om du inte fattar sånt)
Anonymous
Wed 27 Feb 2013 20:17
Ta och läs lite om häxbränningarna, när BARN aka barnavittnen hittade på och hallicunerade om hur kvinnor hade trollat och åkt till blåkulla på upp och ner vända kossor (finns dokumenterat).
Barn hittar på det mesta.
Barn hittar på det mesta.
57 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/emot-mobbning/513137774/
Visa toppen
Show footer