December
Sunday 23 June 2013 photo 5/7
|
Change
Hejsan!
Tänkte skriva min historia eftersom jag känner för att dela med mig. Även om det inte handlar så mycket om mobbning i skolan osv så ser jag det själv som allvarligt.
Detta är inte detaljerat eftersom jag vill inte gå in på personliga saker som jag inte vill ska komma ut.
Jag har en ångestsjukdom och arbetar mig ur min depression samt ätstörning och självskadebeteende. Det låter sjukt när jag skriver det så. Men det är så det blivit. När hemsituationen ser dålig ut, kompisarna sviker, man är osäker i sig själv och har blivit kallad för fet konstant i sex år.
Jag vet att jag är överviktig, men jag jobbar på det. När jag väl äter så äter jag mycket, sedan spyr jag upp det. Jag har läst riskerna, jag vet att det inte hjälper men ändå kan jag inte sluta. Antar att det kallas bulimi, detta har jag inte berättat för någon - då det känns som att jag kommer bli hatad av min familj.
Mina ångestmediciner heter sertralin och ska fungera efter ett tag, men jag ligger på samma nivå alltså har inget skett sedan februari. Jag har ingen aning vad som kommer hända i framtiden vilket skapar oro och mer ångest, även det med min hemsituation. Just nu har min mamma blivit utkastad och bor på vandrarhem. Sedan kommer jag få bo på familjehem 30 mil bort vilket inte heller känns så säkert.
Jag hade ett självskadebeteende 2011 men kom ur det och det gick över ett år innan jag gjorde det igen. Sedan började det smått, små sår som såg ut som en katts rivsår. Sedan ökades det till djupa sår samt att jag försöker göra allt för att skada mig själv! Ett exempel är rökning vilket jag inte tycker om någonstans, men jag vet att det är dåligt.
Jag vill må bra och behöver nya sätt att hantera allt, har ni några tips. Efter ett självmordsförsök och en sönderskuren kropp vet jag att ångesten bara ökar. Det gick faktiskt en månad sist, men igår fick jag nog och tog fram saxen.
Om det inte vore för att jag ska få se one direction (för andra gången) nästa år skulle jag inte orka mer.
snälla hjälp mig.
Detta är inte detaljerat eftersom jag vill inte gå in på personliga saker som jag inte vill ska komma ut.
Jag har en ångestsjukdom och arbetar mig ur min depression samt ätstörning och självskadebeteende. Det låter sjukt när jag skriver det så. Men det är så det blivit. När hemsituationen ser dålig ut, kompisarna sviker, man är osäker i sig själv och har blivit kallad för fet konstant i sex år.
Jag vet att jag är överviktig, men jag jobbar på det. När jag väl äter så äter jag mycket, sedan spyr jag upp det. Jag har läst riskerna, jag vet att det inte hjälper men ändå kan jag inte sluta. Antar att det kallas bulimi, detta har jag inte berättat för någon - då det känns som att jag kommer bli hatad av min familj.
Mina ångestmediciner heter sertralin och ska fungera efter ett tag, men jag ligger på samma nivå alltså har inget skett sedan februari. Jag har ingen aning vad som kommer hända i framtiden vilket skapar oro och mer ångest, även det med min hemsituation. Just nu har min mamma blivit utkastad och bor på vandrarhem. Sedan kommer jag få bo på familjehem 30 mil bort vilket inte heller känns så säkert.
Jag hade ett självskadebeteende 2011 men kom ur det och det gick över ett år innan jag gjorde det igen. Sedan började det smått, små sår som såg ut som en katts rivsår. Sedan ökades det till djupa sår samt att jag försöker göra allt för att skada mig själv! Ett exempel är rökning vilket jag inte tycker om någonstans, men jag vet att det är dåligt.
Jag vill må bra och behöver nya sätt att hantera allt, har ni några tips. Efter ett självmordsförsök och en sönderskuren kropp vet jag att ångesten bara ökar. Det gick faktiskt en månad sist, men igår fick jag nog och tog fram saxen.
Om det inte vore för att jag ska få se one direction (för andra gången) nästa år skulle jag inte orka mer.
snälla hjälp mig.
Annons
666Gaara666
Mon 24 Jun 2013 17:54
Det är bra för kroppen att få röra på sig. Motion sägs även dämpa ångest med tiden. Så när du känner för att skada dig själv. Sätt bra musik i öronen och dra ut på cykeln. Om du inte har en cykel så köp en om du har råd. Annars kanske du har någon som bor i närheten vars cykel du kan få låna? Att bara cykla iväg i sin ensamhet hjälper en att rensa tankar också. Nästan ännu bättre om det skulle regna samtidigt. Då kan du fantisera om att allt det dåliga rinner av dig. ^^
är det du nina :o gick nog på samma skola som dig förut
finns alltid här för dig nina! glöm aldrig det!
Alva
Sun 23 Jun 2013 23:49
Hej du! Jag kämpar med självskador och självmordsförsök, jag förstår. Men kom ihåg ''If its not fine yet, it's not the end''
Du är stark. Kämpa för killarna och dina vänners skull! Finns dag som natt. Kik: idaalvajohanna. Stay strong. <3
Du är stark. Kämpa för killarna och dina vänners skull! Finns dag som natt. Kik: idaalvajohanna. Stay strong. <3
Anonymous
Sun 23 Jun 2013 22:45
Min hjälp ut ur alla mina självskadebeteenden
och destruktivitet och diagnoser och trauman och
skit hit och dit, var att sluta se att jag var
1. SJUK - diagnoser som ska bestämma vad det är för fel på mig
jag slutade helt att tro på de, jag ville inte leva eftre diagnosen "för sjuk för å kunna det, du kommer göra si du kommer känna så"
jag bestämmer själv varför jag är som jag är ingen annan kan bestämma det. För mig blev mina diagnoser ett STORT
hinder, för jag trodde ju jag var sjuk, att jag var för sjuk för å kunna gå skolan, ha ett normalt liv, osv,
och allt visade sig va lögn.
Idag lever jag utan en enda diagnos
men hade jag följt diagnoser
hade jag haft ALLT, som hade med psykiska störningar å göra.
Och jag kan istället se att jag är precis som en människa ska vara.
Kolla på min lillebror, han är liten bebis.
Han är fullt frisk å fungerande å funkar som jag.
Känner han nåt - hungrir
då är det för han behöver - näring
metiod - han skriker
- han får det han behöver
då sänks all ångest, alla skrik å gråt å oro.
Det är så jag sköter mitt liv, funkar super.
och destruktivitet och diagnoser och trauman och
skit hit och dit, var att sluta se att jag var
1. SJUK - diagnoser som ska bestämma vad det är för fel på mig
jag slutade helt att tro på de, jag ville inte leva eftre diagnosen "för sjuk för å kunna det, du kommer göra si du kommer känna så"
jag bestämmer själv varför jag är som jag är ingen annan kan bestämma det. För mig blev mina diagnoser ett STORT
hinder, för jag trodde ju jag var sjuk, att jag var för sjuk för å kunna gå skolan, ha ett normalt liv, osv,
och allt visade sig va lögn.
Idag lever jag utan en enda diagnos
men hade jag följt diagnoser
hade jag haft ALLT, som hade med psykiska störningar å göra.
Och jag kan istället se att jag är precis som en människa ska vara.
Kolla på min lillebror, han är liten bebis.
Han är fullt frisk å fungerande å funkar som jag.
Känner han nåt - hungrir
då är det för han behöver - näring
metiod - han skriker
- han får det han behöver
då sänks all ångest, alla skrik å gråt å oro.
Det är så jag sköter mitt liv, funkar super.
Anonymous
Mon 24 Jun 2013 14:59
Jag menar. Må dåligt i flera flera år och gör inte ett skit.
Eller kämpa nu och kanske 1-2 år framåt
och se vilken skillnad det blir på hela din livskvalité!
jag hade gjort som samma kamp igen om jag hade vetat hur värt det var.
Eller kämpa nu och kanske 1-2 år framåt
och se vilken skillnad det blir på hela din livskvalité!
jag hade gjort som samma kamp igen om jag hade vetat hur värt det var.
Anonymous
Mon 24 Jun 2013 15:34
vad har man annars livet till om inte å agera? är ju bara då du har chans å se att det händer nåt.
24 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/emot-mobbning/514952011/
Visa toppen
Show footer