Hur ser egentligen attityderna mot Fysiska och psykiska sjukdomar ut?
Har skrivit ett inlägg på bloggen där man tydligt ser skillnaden i attityd mot psykiskt sjukdom och cancer.

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/09/30/10222783-psykiska-vs-fysiska-sjukdomar/

Dock tycker jag att som närstående, är du inte TVINGAD till något, någonsin, är det din partner som behöver hjälp, vare sig det är psykiska problem eller t.ex cancer, så är det aldrig meningen att den hjälpen ska vara DU som anhörig. Sen finns det de som tycker en sanning är så svår att de faktiskt försöker göra en kul grej och skratta åt det, för det är en försvarsmekanismen som gör att människan kan hantera sanningen bättre, det blir lättare att ta till sig om du slänger på lite humor, allt för många som kan skämta om våldtäkter t.ex, just för att det blir lättare att ta till sig om du skrattar/ler / skämtar om det.

Men när det kommer till att du som närstående förväntas hjälpa och fixa problemet den andre personen har, så vill jag uttrycka det så här :

"En vän ska hålla din hand i svårigheter, inte ta på sig dina svårigheter"
Svårigheterna - de finns det proffshjälp för.

Fy fan vilket bra inlägg, detta ska jag dela på FB. (Om du skulle känt mig skulle det vara en asstor komplimang, jag delar och gillar väldigt sällan inlägg och andra saker)

Dock är det tråkigt med folk som mår såpass dåligt och vägrar söka hjälp, som TS flickvän (av inlägget förstått) verkar göra. En Cancersjuks partner behöver ju inte operera bort tumörer eller köra in cellgifter i den sjukes kropp, sådant finns ju läkare för. Likaså borde det vara för psyksjukas partners, de ska inte behöva vara läkare och psykologer, men måste klara av det som de ska finnas för, stöd när det behövs och göra vad de kan. Tar den sjuke hjälp av läkare ska partnern klara av att ta hand om det som inte läkaren finns till för.
TS verkar ju inte klara av något av det. Liksom i ett cancerförhållade, där partnern säkert får berätta hur vacker hen är trots likblekheten, tunnheten och avsaknaden av hår, ställa upp och laga mat och ta med till sängen när cellgifterna tar för mycket på kroppen för att resa sig.

Jag tror att synen på detta beror på att psykiska sjukdomar fortfarande ses ned på. Och folk tror fortfarande att depression är lika lätt att ta sig ur som ett dåligt höstmående. Hur i helskotta man skulle kunna vända på steken har jag ingen aning om. Kanske sluta förlöjliga psykisk ohälsa i media.