Sunday 23 November 2008 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Ord kom som slag i ansiktet, de rullade tårarna blev som en vana, skriken orden och blickarna gjorde mig rädd. sakta kände jag att jag föll ifrån mig själv. Det var inte jag som talade, det var inte mina ord som steg fram, det var inte jag som gick mina steg. Det jag gjorde var att titta på, se när jag själv förstördes från grunden på ett sätt som aldrig gör mig hel igen. en hel vecka! Jag trodde aldrig att det skulle ta slut, sömnlösa nätter, tårfyllda ögon, ett stort svart hål var det ända jag såg. det gick bra i början, jag trodde det skulle lugna sig som de brukade göra, men jag hade fel, jag hade så fel. nätterna blev längre och längre, världen blev mindre och mindre, väggarna kom allt närmare och närmare, paniken steg, hjärtslagen ökade, andningen blev svårare, allt blev suddigt, saker rörde på sig, rösterna som ja hörde, människorna jag såg. helt plötligt vaknade jag, på golvet, i hallen på en stol, sittandes i en säng, någonstans där jag innan föll ihop.
men jag hade dom nätterna som jag faktiskt klarade av att sova. visst kunde jag vakna på natten av att jag skrek, eller slog på mig själv, men det var ingenting. jag hade ont i hela kroppen dagen efter, jag lägger märket till att jag själv river på mig, att jag skadar mig själv i sömnen. själv tror jag inte att det är jag, men vem annars?
veckan känndes så lång, inte kunde jag berätta, vem skulle tro på mig? ett påhitt?, en saga? vem skulle klara av att gå genom detta? aldrig trodde jag att jag skulle kunna se ljuset igen, jag vågade inte sova, vågade inte blunda på kvällarna. kunde inte klara mig hemma själv. jag vågade göra saker som innan hade varit min vardag.
Tillslut lugnade det ner sig, jag såg mig om i världen igen, ingenting var som innan, men jag spelade bara rollen som den jag hade varit innan allt började. ingen märkte någonting. Men det tog inte lång tid för äns jag klantade till mig igen. första kvällen gick bra, andra kvällen med, nu ska de bli den tredje, vad vet jag? ska det fortsätta föralltid, eller är det över...
men jag hade dom nätterna som jag faktiskt klarade av att sova. visst kunde jag vakna på natten av att jag skrek, eller slog på mig själv, men det var ingenting. jag hade ont i hela kroppen dagen efter, jag lägger märket till att jag själv river på mig, att jag skadar mig själv i sömnen. själv tror jag inte att det är jag, men vem annars?
veckan känndes så lång, inte kunde jag berätta, vem skulle tro på mig? ett påhitt?, en saga? vem skulle klara av att gå genom detta? aldrig trodde jag att jag skulle kunna se ljuset igen, jag vågade inte sova, vågade inte blunda på kvällarna. kunde inte klara mig hemma själv. jag vågade göra saker som innan hade varit min vardag.
Tillslut lugnade det ner sig, jag såg mig om i världen igen, ingenting var som innan, men jag spelade bara rollen som den jag hade varit innan allt började. ingen märkte någonting. Men det tog inte lång tid för äns jag klantade till mig igen. första kvällen gick bra, andra kvällen med, nu ska de bli den tredje, vad vet jag? ska det fortsätta föralltid, eller är det över...
Comment the photo
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/emperess/298969280/