Det kanske är det bittra slutet nu.. Men ett sms från Renee och ett långt telefonsamtal från Sophie, har fått mig att inse hur starka vi egentligen har varit tillsammans, allihopa. Vilka band av förtroende och vänskap vi har skapat till varandra.
Together we stand tall, har det alltid varit. Men nu är det ingen som orkar längre. So maybe it's time for this story to end, and for all of us to move on. Förhoppningsvis att vi fortfarande behåller banden till varandra, att förlora dem också vore som att förlora en alltför stor del av sitt liv. Kanske därför jag sitter här, lyssnar på Elton John och kan inte stoppa tårarna. Hade ett väldigt ärligt och djupt samtal med Sophie, och det är ändå vi två som varit längst i detta, och det har alltid varit vi två på vårt område, som varit det konstanta.
En efter en försvinner alla. Tänkte att kanske Sophie blir den som stannar längst, men nu har även hennes ork försvunnit. Och Renee som senast för några dagar sen uppmuntrade mig att inte ge upp än, har gett upp själv nu. Därför har också mitt hopp runnit ut i sanden, tillsammans med hoppen hos dom människor jag lärt känna och tycker så mycket om.
Jag bara hoppas att det här slutet blir en lättnad mer än ett ilsket och hårt slut. Att vi har lärt av det här, och kan gå vidare och få upp orken igen, på en annan plats, med andra människor, men att vi aldrig glömmer varandra, och hur vi tog oss framåt tillsammans.

varför försvinner alla? fan va tråkigt.. hoppas du mår bättre..