19 February 2011
Snow hade vandrat många dagar i skogen utan att komma närmare sitt mål att finna snö. Hon hade inte träffat på någon levande varelse på mycket länge och hon började känna sig väldigt ensam
Längre fram pÃ¥ stigen stod det underligaste hon nÃ¥gonsin hade sett. Det var en flicka. Flickan hade kläder vars like Snow aldrig ens varit i närheten av att se nÃ¥gon gÃ¥ng. Hon kunde inte ens fÃ
Det fanns dock inte mycket mer att göra än att hälsa på den underliga varelsen. En sak var i alla fall säker, tyckte Snow, och det var att det här inte var någon älva från hennes hemtrakter.
Sedan vände det sig bort och sa, mycket tyst: "Jag är Lillym". Snow visste inte riktigt vad hon skulle säga, hon tyckte det var ett mycket konstigt namn, men det kunde hon inte säga till Lillym
Snow gjorde som Lillym sa och de satte sig ned på stigen. Snow började känna sig obekväm när Lillym bara satt där och tittade på henne utan att säga någonting, så hon sa: "Var bor du?". Den
"Säg mig vad du önskar dig. Jag kan ge dig det, om jag vill" sa Lillym och såg på en punkt framför sig med en tom blick.
Snow såg förläget bort. Av någon anledning kändes hennes önskan väldigt liten och obetydlig. Efter en stund sa hon i alla fall: "Jag önskar att jag fick se och känna snö". Att förklara mer
"Snö?" sa Lillym förvånat och lutade sig närmare Snow. Det var första gången hon inte lät helt likgiltig inför någonting Snow hade sagt.
Snow såg förvånat upp, hon tyckte att Lillym hade blivit lite väl närgången. "Vad gör du?" sa hon, men då hon såg upp i Lillyms ögon hände någonting. Det var som att hon blev hypnotiserad,
"Vad bra" var det enda Snow fick ur sig, "Tack". Lillym drog förnöjt på munnen och sa "Var så god. Du ska följa med hem till mig".
Lillyms hus såg ut ungefär som flickan själv tyckte Snow. På utsidan såg det ut som en gammal nedgången herrgård med en sällan skådad övervuxen trädgård. Rankor slingrade sig runt alla
Det var dock en sak som var så konstig att Snow var tvungen att påpeka det: "Lillym... ditt hår... det har ändrats". Hon tänkte att det kanske kunde vara farligt, annars skulle hon inte ha sag
Snow skyndade fram och lade prydligt sin hatt i ordning ovanpå Lillyms jacka. "Du förstår uppenbarligen inte så mycket, eller hur?" sa Lillym till Snow. "Jag..." började Snow men blev avbruten
"Du ska sitta där" sa Lillym och pekade på en till hög av någonting Snow aldrig sett förut. Hon började förstå att det var mycket hon inte hade sett än.
Snow satte sig där hon blev tillsagd. "Hur kan du ge mig snö?" frågade hon. Lillym gjorde ingen ansats till att svara utan sa istället: "Jag ska fixa till dig lite". "Hurså?" sa Snow.
"Du ser ut som en bondlurk. Så får du inte komma och smutsa ned mitt hus" sa Lillym. Snow kände sig en smula förnärmad över detta, men sa ingenting om det, hon var ändå gäst och dessutom v
Plötsligt låg en klänning i samma hand som just vinkat. Förundrad såg Snow vad som precis hade hänt. Hon fick inte ihop det, så går det bara inte till. "Jo, precis så går det till" sa Lillym
"Du ska ha den här klänningen på dig" fortsatte hon, men gjorde ingen ansats till att lämna över den. Istället vinkade hon igen.
"Så mycket bättre..." sa Lillym och studerade Snow ingående. Snow började än en gång känna sig smått obekväm i den färgglada flickans sällskap, men hon gjorde sitt bästa för att inte visa
"Du är så mycket vackrare när du ser ut som en flicka och inte en bondpojke" sa Lillym. Snow kände hur hon stelnade till vid orden och närmandet. Lillym skrattade glädjelöst i hennes öra. "
"Tyst" började Lillym då hon märkte att Snow åter igen tänkte börja protestera. "Jag ska ge dig din dröm, flicka" sa Lillym. Snow försökte att inte titta på henne. Lillyms ena öga hade b
Snow såg på Lillym. "Kan du verkligen det? Skulle du verkligen göra det?" sa hon till Lillym. "Ja, det skulle jag. Det skulle jag om du önskade det".
Nu var inte Snow rädd längre, det var märkligt hur fort hon vande sig vid den märkliga figuren. "Jag önskar det, jag önskar det så förfärligt mycket" sa hon och såg utan rädsla in i Lill
I nästa stund befann de sig inte längre i det gula rummet, utan på en helt annan plats. "Jag låste upp dörren till din dröm" sa Lillym, "nu är du här". Snow stod som förstenad en lång stu
Det gjorde hon. Snön var någonting helt annat än hon kunnat föreställa sig. Den var mjuk, välkomnande, skön, iskall och hotfull på samma gång. Det var så fruktansvärt underbart att äntl
Utan att kunna hindra sig själv kastade hon sig om halsen på Lillym. "Tack! Tack Lillym, tack så mycket! Jag kan aldrig återgälda dig för detta, aldrig!"
Lillym svarade inte. "Lillym?" sa Snow och ruskade henne lite, men hon satt bara där, apatisk. Förvirrad såg sig Snow omkring efter hjälp, men självklart fanns där ingen fler än de två.
Efter en stund började det bli väldigt, väldigt kallt. Snow ville inte vara där längre. Hon hade sett sig själv, men nu ville hon tillbaka. Hon ville hem till Cloud och till Clementine, hem till
"Nej! Jag kan inte det! Jag måste härifrån! Om jag stannar dör jag, jag kan inte lämna dem, jag kan inte lämna dem!". Snow skrek nu för full hals. "Gråt hjälper inte, min vän. Det är red
Snow var ensam. Så hjälplöst ensam som bara någon som blivit lurad och lämnad att dö kan vara. Hon kunde inte gråta, hon kunde inte skrika. Allt hade runnit ur hennes värld.
Direct link:
http://dayviews.com/erequ/2011/2/19/