February
Show more 16 June 2011
Efter Snows mysteriska försvinnande tyckte Clementine att hon inte kunde bry sig mindre. Det var inte hennes beslut att ge sig ut i skogen utan någon särskild anledning och utan att prata om saken
I och med att Cloud också försvann blev hela situationen så outhärdligt definitiv. Innan gick det att hålla uppe en illusion av att Snow bara hade åkt för att uträtta något ärende eller likn
Kanske det ändå skulle vara bäst att bara ge sig hän och släppa in febern och förvirringen som länge sått och vacklat på tröskeln.
Det luktade... jord och... gräs? Var det så? Nej... jo, så var det. Men hur? Clementine hade vaknat upp i en villervalla av gräs, jord och löv. Egentligen var det någonting som borde fått henn
Hon försökte sätta sig upp, men musklerna ville inte riktigt lyda henne. Allting snurrade runt henne och hon kunde inte riktigt fokusera på någonting. Gräs, löv, himmel och jord samlades i ett
Då hon lät sig själv vakna till lite kunde hon ändå till sist sätta sig upp och börja se sig omkring lite. Var var hon och hur hade hon kommit hit?
Det var kväll och på väg att bli mörkt. Vinden var kylig och hon frös i sin tunna sommarklänning. Hon mindes inte riktigt vad som hade hänt, men hon kände igen samma tunga, ihåliga känsla av
Således ställde hon sig upp för att börja se sig om efter tecken på var hon kunde tänkas befinna sig.
Snart kunde hon dock konstatera att hon verkligen inte var så stark som hon fått intrycket av då hon fortfarande satt ned. Hon föll snart ihop och kände hur allt åter igen började snurra och fl
Om det dock fanns någonting hon absolut vägrade att göra så var det att ge upp. Det kände hon så snart då hon suttit ned en stund till. "Om jag inte kan gå, kan jag i alla fall krypa" tänkte
Plötsligt hördes det ett ljud. Clementine tvärstannade och satte sig att lyssna. Det lät som någon eller någonting som gick. Denna någon verkade inte vara van vid att röra sig i skogen, för h
Clementine reste sig till hälften och försökte få syn på vad det var som kom emot henne. Det var definitivt inte en älva, inte ens en sjuk eller skadad älva skulle röra sig så vårdslöst och
I hennes tillstånd hade hon inte mycket motstånd att sätta upp ifall det skulle vara illvilligt inställt, så hon såg det som bäst att försöka gömma sig. Hasande rörde hon sig alltså mot et
Förhoppningsvis skulle detta räcka till, hon hade inte krafter nog att hitta någonting bättre. Hon trodde dock inte att denna varelse skulle kunna känna hennes närvaro om den samtidigt för såd
Hon, däremot, var fullt kapabel att känna denna någons närvaro. Det hon kände gjorde henne mycket förskräckt. Hon kände bara mörker. Detta var annorlunda från allt hon tidigare stött på. D
Sakta försökte hon röra sig bortåt, runt trädet samtidigt som mörkret fortsatte att röra sig framåt på samma sätt som förut.
Men så tappade hon balansen och ett ljudligt "boff" ekade mellan träden. Hon hörde hur mörkret stannade.
Flämtande försökte Clementine ligga helt still på marken utan att ge ifrån sig så mycket som ett ljud eller en känsla. Samtidigt var det som att ögonen skulle lämna sina hålor. Mörkret sto
Sakta började det gå emot henne och i ren panik grep Clementine desperat efter alla kvista och löv för att hinna därifrån.
Hon insåg dock att hon inte skulle hinna iväg, och satte sig med händerna för munnen samtidigt som hon hoppades på att denna någon skulle avfärda det hela med att en grävling lämnade sitt gry
Grävling eller ej så hade det här mörkret tydligen bestämt sig för att ta reda på vad det var som lät. Clementine såg upp på det när det kom runt trädet. Det var en svartklädd gestalt som
Ju närmre det kom, desto längre bort ville hon från det, men det kom bara närmre.
Hon såg att det var en människa, men ändå inte. Han hade inga ögon...
I panik famlade Clementine efter skogen och hon skickade den rakt över honom.
Lättnad.
Tvivel.
Förvirring.
Mörker. "Vad gör du här?" sa han mycket lågt. Clementine svarade inte.
"Nu ska vi göra på följande vis" fortsatte han och satte sitt knä på Clementines mage. "Jag kommer släppa dig och du kommer sitta kvar och inte försöka springa iväg, för om du gör det så k
"Vad gör du här?". Munnen kändes som ett sandpapper och hon fick harkla sig några gånger innan hon fick fram något ljud. "Mitt namn är Clementine, jag är en skogsälva, men jag vet inte riktig
Han nickade svagt, log och blottade sina tänder, definitivt vassare än någon människas. "Jag är Sebe" började han och fortsatte: "Jag kan hjälpa dig att komma tillbaka hem. På vägen ska du be
"Jag har inte något val, eller hur?" sa Clementine. Sebe log ett svagt leende och sa: "Nej, det har du verkligen inte".
Sebe lyfte upp Clementine och började gå. Hon övermannades av hans mörker och kunde inte längre tänka klart. "Berätta." sa han och hon berättade.
Tack för att du läste ^.^ Detta var ett samarbete mellan mig och @Rias. Hon har tagit bilderna och redigerat dem och jag har skrivit texterna, sedan har vi regisserat och hittat på berättelsen ti
Direct link:
http://dayviews.com/erequ/2011/6/16/
Visa toppen
Show footer