February
Show more 21 June 2011
Hej! Här kommer Febre del 2! Denna fotohistoria är ett samarbete mellan mig och @Rias, där jag har skrivit och hon fotat och vi tillsammans regisserat och gjort historien.
"Och det är allt som hänt..." sa Clementine och avslutade därmed sin berättelse. Han nickade sakta. "Vi är framme" sa han sedan.
Sebe stannade och stod helt stilla i vad som Clementine uppfattade som flera minuter. Någonting sa henne att han var missnöjd. Det var så fullkomligt stilla och tyst, som om hela skogen slutat anda
"Det här är vårt träd. Skogsälvornas heliga träd. Det skyddar oss mot ondska, ger oss liv, glädje och botar våra sjukdomar. För länge sedan fanns det många träd som detta, men demoner frå
Sebe gav till ett förnöjsamt hummande och släppte sitt grepp om Clementine så hon föll till marken.
Han tog ett stort kliv över henne och började gå i riktning mot trädet. Clementine, som försökte hämta sig från den stora förvåningen att han bara släppt henne utan vidare, fick bara fram e
Han tog ingen som helst notis om henne utan fortsatte helt obrydd vidare. Clementine satta sig upp och såg efter honom. Egentligen var hon inte speciellt förvånad, hon hade vetat redan från den st
Sebe kände på stammen till skogsälvornas heliga träd. Han nickade. "Den finns här" sa han och lät släppa fram ett lätt leende.
Clementine hade kommit på fötter och närmade sig Sebe. Bakom en av trädets grenar stannade hon och viskade till det. Hon kände dess svar och förstod att hon var tvungen att lugna ned sig och tä
"Äntligen har jag hittat den" sa Sebe, "nu är den min".
"Korkade, enfaldiga..." sa han, höjde handen och släppte fram sin styrka.
Han lät det sprida sig runt hela stammen. Trädet gnisslade och vred sig. Det lät höra en lång suck och stammen knarrade under hans makt.
Samtidigt som Sebe fortsatte sitt anfall lät växa sig allt större kom Clementine fram till honom. Hon rörde sig sakta och målmedvetet.
Hon ställde sig mellan honom och trädet. "Jag kan slåss för det här trädet tills jag dör" sa hon, "och det är precis vad jag tänker göra".
"Det låter som en bra idé, gärna för mig" sa Sebe och grep med handen runt hennes hals. Luften blev tunn runt dem.
"Du förstår visst inte alls" sa Clementine, "om du fortsätter nu kommer vi att döda dig". Greppet till hennes hals hårdnade.
Clementine kunde ingenting säga, men hon höjde handen mot Sebes bröst och kände att hon hade trädandens hela vrede i ryggen. Nu var båda deras lugn som bortblåsta.
Trädanden passerade genom henne och vidare ut genom fingertopparna.
Marken mottog honom då han föll.
Trädanden drog sig sakta tillbaka och genom Clementine sa den: "Försvinn. Kom aldrig igen. Då dödar jag dig".
Sebe ställde sig upp men sa ingenting. Clementine släppte honom inte med blicken utan såg stint på honom. En stund stod de så. Clementine tvivlade för en sekund på att han faktiskt skulle lyda
Men så försvann han. Mitt framför hennes ögon gick han upp i rök.
Då han var borta tog utmattningen ut sin rätt och hon föll ihop vid trädets rötter.
Det var då hon förstod vad hon måste göra. Det var så självklart, men det var inte förrän nu hon låtit sig själv komma ihåg samtidigt som hon förstod konsekvenserna. Hon hade berättat all
För Sebe hade det dock blivit även personligt. Redan innan hade det varit självklart, men nu fanns det inga som helst tvivel längre.
"Jag kommer tillbaka. Nästa gång ska ni få se vem som dödar vem" tänkte Sebe.
"Vänta här..." tänkte han.
Sedan försvann han.
Utan att varken ha sett eller hört honom gav sig Clementine in i vad hon ansåg sig tvungen att göra.
Således försvann även hon.
Direct link:
http://dayviews.com/erequ/2011/6/21/
Visa toppen
Show footer